Kultur & Nöje

Fredrik Reinfeldt: Nya livet

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:

Fredrik Reinfeldt lägger livspussel och passar in sina anpassade kunskapsbitar med hög precision i ”Nya livet”. Frågan är dock om inte svaren är väl gamla för den nya politiska verkligheten.

Nya livet

Om att leva till 100, jobba till 75, börja om vid 50 och komma igång vid 25

Författare: Fredrik Reinfeldt

Förlag: Albert Bonniers förlag

Vi evighetens invånare lever i rum som aldrig har känt döden. När slutet trots allt kommer, lite överraskande, sänder barnen oss till hospice för att de fortsatt ska orka lägga livspusslet som inte tål påminnelser om döden. Parafraseringen av några meningar i Walter Benjamins essä ”The Storyteller” blir ett ledmotiv i min läsning av Fredrik Reinfeldts ”Nya livet”. Varje vänd sida visar tydligt att det moderna livets undanträngning av dödsmedvetandet nu omfattar även ålderdomen. Tankar om ålderdom och död gynnar inte den nyliberala arbetslinjen. Det är enklare att få den människa som inte tror att den snart ska dö – och som nästan inte ens ska åldras – att gå till jobbet.

Boken beskrivs som en fackbok där författaren ”gör en global trendspaning av hur världen ser ut och hur vi alla behöver förstå och anpassa oss till det nya”. I stort handlar den om hur vårt moderna samhälle ska överleva en åldrande befolkning och en fortsatt teknologisk utveckling. Svaret är givet: arbeta mer och längre. Fredrik Reinfeldt är en pusselläggare då det gäller den kunskap han bygger sina resonemang på (det är för övrigt en fin gest att han i förordet tackar sin researcher). Han väljer de kunskapsbitar som passar in i den rådande nyliberala ordning som pusslet i sin helhet utgör. Visst diskuterar han några av bitarna, men han ifrågasätter dem egentligen aldrig. Lika lite som den ideologi han fyller pusselbitarna med ifrågasätts. Det förhållningssättet till kunskap avslöjar boken som mer propagerande än undersökande, eller spanande.

Den ideologiserande kunskapshanteringen intresserar mig (inte minst i min roll som propagandaforskare). Ett exempel på hur lätt två av Fredrik Reinfeldts pusselbitar görs till sanning: ”I vår tid är medellivslängden för kvinnor 84 år och för män 80. Fram till 2060 räknar man med att den kommer att stiga för kvinnor upp till 89 år och för män till nästan 87 år. Det finns experter som hävdar att hälften av de barn som föds idag kan räkna med att uppleva sin 100-årsdag” (s. 17f). Redan på nästa sida har ”räknar man med” och ”experter som hävdar” förvandlats till sanning: ”När nu livet blir längre, till och med fördubblas i längd, måste det rimligen även gälla alla livsfaser. Det som varit norm och allas utgångspunkt förskjuts gradvis, och det uppstår förvirring kring när vi ska göra vad och hur vi ska se på vår egen ålder” (s. 19).

Även om jag själv uppskattar att under mellandagarna lägga julklappspusslet så måste jag säga att det är ganska trist att se på när andra gör det. Läsupplevelsen av ”Nya livet” kan sammanfattas som grund tjatighet. Det är emellertid ganska underhållande att se hur Fredrik Reinfeldt stundtals framträder likt en Candidegestalt som inför den för syftet väl valda kunskapsmassan tycks utropa att vi lever i den bästa av världar. Men, måste jag då fråga, om det bästa svar den rådande ordningen erbjuder är att vi måste arbeta till 75 år kanske det är ordningen det är fel på. En annan fråga som aktualiseras gäller hur relevanta Fredrik Reinfeldts idéer egentligen är i den nya västvärld där många människors erfarenheter av nyliberalismen har resulterat i en Brexit och en Trump – än så länge. Pusselbitarna som Fredrik Reinfeldt lägger känns som föråldrade svar på en ny politisk verklighets frågor.