Kultur & Nöje

Anna Winberg: Jungfruön

Kultur & Nöje
Anna Winberg.
Foto:

En död syster som ropar till sin bror att han ska komma. En ö fylld av häxor. Sorgen olika dimensioner. Detta finns i Anna Winbergs senaste bok.

Jungfruön

Författare: Anna Winberg

Förlag: Ersatz

Artikeln publicerades 31 augusti 2016.

Anna Winberg är vasastanmorsan som flyttade ut på landet, till Öland. Hennes debutroman rörde sig kring tre nyblivna mammor i Vasastan, lättsam, lättläst och lättglömd. Hennes andra roman visar prov på utveckling och fördjupning.

”Jungfruön” är Blå jungfrun i Kalmarsund, en ö vars främsta myt är att man aldrig ska ta med sig sten därifrån. Vilket folk ändå gör för att sedan – efter ett år eller tio – skickar tillbaka eftersom den givit dem olycka. Ön troddes också vara Blåkulla och besöktes av häxor och Satan varje Valborg. Och mycket tidigt finns beskrivningar av sjömän som nogsamt undvek ön då den gav olycka och/eller beboddes av häxor.

Allt detta använder Anna Winberg som fond för en lågmäld och ganska nyanserad berättelse om saknad och oförmåga att gå vidare. Martin sörjer och söker sin syster Annika som försvann under en utflykt till Blå jungfrun. Föräldrarna har givit upp, sålt den fina villan vid kusten och flyttat långt från havet, till inlandet. De vill lägga så stort avstånd mellan sig och händelsen som möjligt. Martin gör själv tvärtom. Han söker sig till den kustkommun som administrerar ön, blir anställd som pr-person. Han tycker att Annika ropar på honom. Genom sin forskning har han lagt märke till att många personer genom åren oförklarligt försvunnet i och omkring ön. Nästan bara kvinnor.

Avsnittet med Martin varvas med kapitel som väger mellan realism och drömsk dimmighet. I dessa är det Annika som talar, som berättar en historia om längtan att inte vara, om ön som drar vissa människor till sig, som samlar dem som stenar. Och om den första kvinnan, urmodern som fortfarande är dragkraften för de andra.

Jag tycker detta har blivit en lyckad roman, en berättelse utan åthävor men med blick för mänskliga sorgereaktioner. Fina miljöskildringar av svenssonliv och av tristessen i ett mindre samhälle ger boken trovärdig inramning. Möjligen kan jag tycka att Annika är lite mer standardiseras; trulig tonåring som Vill Något Annat. När hennes identitet införlivas med ön och blir en del av längtan från och längtan till fungerar det bättre. Det gör också de andra korta kvinnohistorierna som berättas, unga kvinnor som alla på något sätt försvunnit – till ön. Anledningarna till att de valt att hörsamma öns kallelse varierar, något som ger boken en större rörelse.

En fin bok, en bok som gör att jag kommer att hålla ögonen på författarens nästa verk.