Sunnadalskolans premiär gav rysningar

Halshuggning och häxprocesser. Premiären av Sunnadalskolans Jag, en häxa kunde bjuda på flera starka scener.
Skolans arbete med lärande i fokus uppblandat med teater visade sig återigen vara ett vinnande koncept.

Karlskrona
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

– Det är helt klarlagt i dag att kulturella uttryck utvecklar hjärnan. Vi vill att våra elever ska lära sig det och därför jobbar vi på det här sättet. Vi tar skolämnets teori som vi knådar med teaterns verktyg. Vi jobbar alltid med lärandet i fokus, säger Peter Skogsberg, som nu för tolfte året i rad producerar föreställningarna på Sunnadalskolan.

Jag, en häxa handlar om flickan Samira som blir påkörd av en bil efter att ha blivit nerslagen av ett gäng mobbare. Hon hamnar på sjukhus och blir nedsövd medan hennes mamma läser en historia från en av flickans skolböcker. Då befinner sig Samira plötsligt i 1600-talet, mitt under perioden där alla former av häxeri och trolldom var förenat med dödstraff.
Samira hamnar på ett barnhus där den onde Laurentius tvingar barnen att berätta falska vittnesmål för trolldomskommissionen. I Bibeln står det nämligen att barn inte kan ljuga, vilket gör att barnens ord skickar flera oskyldiga kvinnor i döden.

Samira är en rättfärdig och stark flicka, som slåss för det hon tror på och anser vara rätt. Hon tar strid mot Laurentius, men i sin kamp för rättvisan blir hon själv anklagad för att vara häxa.
Historien är gripande och även historiskt korrekt på många sätt.
– En av häxprocesserna i teatern är lånad från den enda kända häxavrättningen i Blekinge, berättar Peter Skogsberg.

Det märks att eleverna har jobbat hårt med föreställningen. Både ljus, ljud, koreografi, kostym och agerande föll på sin plats under dagens premiär. Ljud- och ljuseffekterna är särskilt värda att nämna, speciellt när Samira blir påkörd eller när den första häxan, Anna Sippel, blir halshuggen. Effekterna gör att det som händer på scenen känns nästan obehagligt verkligt.

En viktig skillnad från tidigare är att föreställningen i år är mycket krävande för skådespelarna. Scenbytena är snabba, och huvudrollsinnehavaren Linda Sejdijaj, tillsammans med sina barnhusvänner, spenderar större delen av den timmeslånga föreställningen på scenen.
– Tidigare har eleverna kunnat snabbläsa sina repliker mellan scenerna, men det går inte i den här pjäsen, berättar Lenny Mostberg, som är regissör för föreställningen.
Efter föreställningen bjöd skolan på mingel med fika och konstutställning.