Karlskrona

Damlaget har kul ihop långt efter karriären

Nättrabys damlag med storhetstid på 70- och 80-talen tycker absolut att mammorna kan ta över.
Själva är de levande bevis på hur rolig idrotten kan vara.
Och att den kan ge vänner för livet.

Karlskrona
Vänner för livet. De träffades genom fotbollen och har varit vänner sedan dess: Petra Jönsson, Åsa Jobratt, Christine Johansson, Lisbeth Jönsson, Madeleine Palander, Marina Svensson, Elisabeth Iggstedt, Eva-Lotta Karlsson, Martina Hansson, Susanne Andersson, Annelie Ekelund, Malin Jönsson, Jane Bjurhem, Susanne Olausson, Marie Johansson, Ulla-Carin Nilsson
Foto:
Ulla-Carin Nilsson är lika förvånad varje gång hon kallar ihop det gamla gänget. Det är alltid så många som kommer.
Foto:

Nu när 50-årskalasen duggar tätt blir det ganska ofta att de träffas. Och varje gång är det precis som i går.
–? Jag blir lika förvånad varje gång att det kommer så många, säger Ulla-Carin ”Ullis” Nilsson.
Hon är sammankallande i gänget och kan bara hålla med Åsa Jobratt om att tiden försvinner när fotbollstjejerna träffas.
– ?Det är lite häftigt. Jag har mina gamla skor kvar därhemma. Härom dagen provade jag dem. Det kändes precis som när vi var 17, säger Åsa.
De här tjejerna är vänner för livet sedan de där åren när fotbollen och kompisarna betydde allt. En del träffades första gången för 37 år sedan. Andra har ”bara” varit med i 30 år och minstingen Jane Bjurhem kom in i gänget så sent som 1984.
Numera blir det inte så mycket fotbollsspelande. Senaste gången laget var samlat på planen var någon gång på sent 90-tal då Saxemara bjöd in till en Old ladies cup och akuten, enligt Ullis, belamrades av ”tokiga kärringar”.
Hur mycket sanning det är i det påståendet får vara osagt, men det var i alla fall då minst en hälsena small av.
Och dessutom blev det lite för mycket allvar i de där cuperna. Så Nättrabytjejerna, som alltid spelat för att det är kul, drog sig ur.
Just den här kvällen är det ”bara” 15 ur det gamla gänget som kan komma till ­träffen i klubbstugan. Plus två barn som blev resultatet av att en ung tränare föll för en spelare i damlaget. Vilket inte var speciellt ovanligt ska det visa sig.
Inte mindre än sex av tjejerna hittade ­sina blivande män inom Nättrabys tränarstab. Och många av dem hejar nu på sina egna fotbollsspelande barn i en värld som är helt annorlunda mot när de själva var unga.
Då var det inga föräldrar som skjutsade runt och hjälpte till.
På gott och på ont, tycker flera av tjejerna, som ju har en fot i båda världarna. De vet hur kul det är att följa ­sina barn, sam­tidigt som de är fostrade i en lagidrott där tränarna Håkan Johannesson och Elving Gustafsson var de vuxna förebilderna.
Dessa eldsjälar styrde ihop laget, kämpade för sina tjejer och såg till att de fick åka iväg på cuper. Samtidigt som tjejerna fick ta hand om sig själva och varandra på ett helt annat sätt än barn gör i dag.
Och skulle man till match var det i folkabuss.
Men för den sakens skull gick det att bli frånåkt ändå. Som den gången på Öland när gänget glömde sin målvakt. Mitt i ­vintern stod hon utanför hallen och hackade tänder.
–? Fast vi kom på att hon fattades innan vi nådde bron, säger Susanne Olausson och tittar på kompisen som skrämde upp sina lagkompisar rejält 1984.
Det var då Ullis körde på en älg med mc och skadades så svårt att fyra organ gick sönder.
Hon minns själv inte så mycket från den första tiden på Karlshamns lasarett. Men en sak kommer hon ihåg: Att hela laget står i hennes rum när hon vaknar upp och hon frågar hur matchen gick.
–? Läkaren sa att två av oss fick gå in. Men vi var ju inte så stora som vi är nu på den tiden, säger Åsa Jobratt, som bara kan konstatera att de delat många viktiga ­ faser i livet med varandra. Roliga såväl som tråkiga.
De allra flesta gemensamma minnen blir dock en god historia i efteråt. Som till ­exempel att det under 80-talet var så många småbarn i omlopp att avbytarna på bänken användes som barnvakter.
Och de dråpliga anekdoterna avlöser ­varandra. Som när tjejerna skulle åka på cup till Cypern och pengar måste tjänas in.
–? Vi virkade de mest gräsliga ting, säger en av tjejerna som minns hur en mormor engagerades för att den planerade auktionen överhuvudtaget skulle bli av.
Men tjejerna kom iväg och redan innan de hade checkat in på sitt hotell hade det spridit sig som en löpeld bland ortens ­pojkar att ett helt damlag från Sverige var på ingång.
–? De klättrade på stuprännorna för att spana in oss.
–? Det är lite konstigt. Jag kommer ihåg vad vi gjorde, men inte vilka matcher vi vann, säger Madeleine Palander.
Och det beror på, tror tjejerna själva, att för dem var gemenskapen det viktigaste.
Det var också därför deras lag fick framgång och spelade i division två en period.
–? Om man säger att det är kul att vinna, så vände vi på orden. Vi vann för att vi tyckte att det var så kul. Men för den ­sakens skull är inte sagt att vi inte tog det på ­allvar. När det var match, ja då jäklar var det match, säger Madeleine.
Hon och de andra tjejerna tycker absolut att Lyckebytränaren Stefan Linder har en poäng när han sticker ut hakan och ställer frågan hur barn- och ungdomsidrotten skulle utvecklas om mammorna tog över.
–? Det skulle nog bli mer utrymme för känslor och lite mer empati, tror någon.
–? Och kanske skulle kvinnor ge mer tid till att förebygga skador, säger Ulla-Carin Nilsson.
Flera av hennes jämnåriga lagkompisar känner av fotbollen i knäna. Men de problemen har kommit först nu.
Att så många av dagens unga tjejer dras med onda knän tror de beror på att fot­bollen blivit en åretruntsport. När de ­ själva var aktiva hade de minst en månads träningsuppehåll på vintern och det fanns utrymme att ägna sig åt annat.
–? Nu spelar barnen inomhuscuper i lokaler som inte är ämnade för att spela fotboll i, säger Ulla-Carin, som inte kan låta bli att undra om deras egna barn som har en helt annan kontaktyta och lättare förflyttar sig till andra ställen än den egen lilla byn, ­känner lika starkt för sina lagkamrater som de gjorde.
– ?Jag undrar om de kommer att ha det så här om 30 år, säger hon.