Artisten Christer Peters öppnar sin stängda dörr

Karlskrona Artikeln publicerades

Underhållaren och artisten Christer Peters, Karlskrona, är först ut i BLT:s intervjuserie Sommarmötet.
Christer Peters liv präglas just nu mycket av sjukdom, men han har ändå fullt fokus på artisteriet, om än i en betydligt lugnare takt än under det hetsiga 80-talet.
Och för första gången under sin 20-åriga artistbana, bemöter Christer Peters öppet de rykten som finns att han är homosexuell...

Artisten Christer Peters är fortfarande sjukskriven på heltid i sviterna efter ett ingrepp i gallgångarna. Levertransplantationen för tio år sedan gör sig fortfarande påmind och det är långt kvar innan Christer Peters kan återgå till att bli artist på heltid igen.
Det var 1984 han som 22-åring fattade beslutet att satsa 100 procent på musik och artisteri.
- Jag ville ha musiken som yrke, men hade hoppat in som lärarvikarie i musik och blev kvar i fyra år, berättar Christer Peters när vi sitter intill hans älskade hav ute på Dragsö.
Christer Peters är i en bransch som domineras av konkurrens, och en ständig jakt att få framträda och möta sin publik. Han har valt att möta sin publik på föreningsmöten, i kyrkor, på vårdhem och från offentliga scener.
Men han har också spelat fars, teater, gjort radioprogram, han skriver låtar och har precis börjat arbetet med Anna-Lena Löfgrens memoarer.
- Jag har fullt fokus på artisteriet fortfarande, säger han. Men ska jag ha en chans att komma tillbaka på heltid så måste jag ta det lugnt nu.

Intensivt turnerande
Egentligen borde man har varit italienare, säger han, men förnekar blygsamt mitt påstående att det faktiskt vore lätt att ta honom för att vara italienare.
- Jag är ju inte lika hårig, säger han med ett gapskratt.
Han önskar att han hade lärt sig fler språk ordentligt, framför allt italienska, musikens språk. Just nu drömmer han om att snart få göra en skiva på tyska och blev extra het på gröten när han fick höra från en tysk musikproducent som tyckte att Christer Peters låt var en riktig öronvärmare.
- Jag ville aldrig plugga, det var musiken jag ville hålla på med.
Därför blev det ingen kantorsexamen som han en gång påbörjade. Numera bär han med sig sitt keyboard när han uppträder ensam.
- När jag var tonåring lyssnade jag mycket på Ray Adams och Connie Francis.
Ray Adams lärde han så småningom känna och jobba mycket ihop med. Precis på samma sätt började det med Anna-Lena Löfgren som utvecklades till en vänskap både privat och på scenen.
Christer Peters stora genombrott kom med Jubileumsspelet Vi bygger en stad under Karlskronas 300-årsjubileum 1980. Han och Annica Stoltz gjorde huvudrollerna som Frasse och Klaura.
Och efter det var stenen i rulling och Frasse och Klaura skulle vara med överallt. Tre år senare fick han kontakt med musikern Magni Almqvist som under många år lett dansbandet Tobbes.
- Jag vet inte riktigt hur det gick till, minns Christer Peters med ett leende.
- Men plötsligt hade vi fruktansvärt med jobb över hela landet.
De hade drygt 350 jobb varje år och ett dagsschema kunde se ut så här: Klockan 10 ett sjukhem i Västervik, klockan 13 ett sjukhem tre mil bort och klockan 15 Folkets hus i Kalmar. Kvällen ägnades åt fyra timmars dansmusik i Tving. Åren 1984 till 1989 var otroligt intensiva och dessutom hann han med Stenhuggarteater på Tjurkö och Ruinspelen i Lyckeby.
- Många har nog inte fattat hur mycket jag har jobbat genom åren. Jag har ju jobbat mycket mer på annat håll är här hemma i Blekinge.
- Folk kanske tror att jag inte behövt göra mer än uppträda i Lyckeby då och då.

"Det var ett sätt att fly"
Han tycker att Karlskrona har en knepig inställning till musik och kultur. För egen del så konstaterar han att kommun och kulturledning struntat i vad han gjort genom åren.
- Att sjunga på föreningsmöten, sjukhem och inom vården syns inte. Det är ungefär som barnteater behandlas. Så fort det inte finns så börjar man undra vart det tagit vägen.
När Christer Peters får frågan vad det var som drev honom att köra så hårt med sig själv, samlar han tankarna ett ögonblick innan han svarar.
- Jag tror det var ett sätt att fly lite grann, säger han och tittar ut över havet och himlen där solen äntligen kan bryta igenom molnen och ge lite värme.
- Jag har alltid känt mig lite udda och var, om inte mobbad fysiskt i skolan, ett verbalt mobbningsoffer. Men jag tog aldrig en fajt utan svalde allting.
- Så startade säkert mina magproblem, säger Christer.
När han var 33 år blev han svårt sjuk. Han hade precis hamnat på Svensktoppen för första gången med låten Välkommen till Piraeus när sjukdomen slog till. Läget var så akut att han måste få en ny lever transplanterad. Följderna av mag- och tarmsjukdomen ulcurös colit, som drabbade honom i tonåren hade slagit ut andra organ i kroppen.
- I 30-årsåldern bildar andra familj, skaffar barn, köper hus och slår sig till ro, konstaterar han med en snett leende.
Emellanåt får han höra kommentarer om att han ser väldigt frisk ut och att det på scenen inte syns att han är sjuk.
- Nej, det ska inte synas på scenen, säger han och berättar att han är mycket noga med att låta kroppen styra hur mycket han orkar.
- Det målmedvetna aristeriet är underordnat, säger han. Missköter jag mig är det livsfarligt. Jag går med ständig värk och har mycket mediciner. Sådant sliter.
Christer Peters säger att det är hans envishet som gjort att han står där han står i dag. Och fortfarande känner han ett driv i artisteriet. Men han är rädd att göra större grejor och måste avvakta utvecklingen.
- Jag inser att jag fick ett nytt liv efter levertransplantationen, men jag fick inte tillbaka samma liv.

Vill få slut på ryktena
År 2001 gav han ut låten Jag é den jag é, som finns med på Christers nyutkomna jubileumsskiva Du och Jag. Låten är annorlunda både musikaliskt och textmässigt för att komma från Christer Peters.
En av stroferna lyder: "Vem har rätt att döma andra för läggning, ras eller tro? Acceptera e? ordet som vi ska lära." (Se hela texten här intill).
Låten gjorde att ryktena om att Christer Peters är homosexuell tog ny fart. Låten snappades upp av RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, och las ut på deras webbsida. Christer Peters blev uppringd av en kvällstidningsjournalist, som ville att han skulle berätta om sin sexuella läggning. Men det gjorde han inte.
- Det är väl en chock för vissa nu att läsa att jag är homosexuell, säger han. Jag har tidigare valt att inte säga något. Jag har misstänkt att folk kan ha sina förutfattade meningar. Men varför ska jag bedömas utifrån den jag älskar?, undrar Christer Peters.
- Visst är jag en offentlig person och alla tror sig veta allt om en. Man talar inte med, utan om, offentliga personer. Men samtidigt är detta en ren privatsak som egentligen inte allmänheten har med att göra.
- Glöm inte att jag är underhållaren, sångaren och artisten som dessutom råkar vara homosexuell. Inte tvärtom.
- När jag gick på gymnasiet i slutet av 1970-talet var det förbjudet att vara homosexuell, säger han och man häpnar över hur nära i tiden det är när Sverige var en betydligt mindre mänsklig plats att bo på.
Innerst inne växte lusten hos Christer Peters att visa alla, att få göra en revansch. Alltid retar det någon, tänkte han. Trots att det inte fanns vare sig Fame Factory eller talangjakter som i dag, så lyckades Christer Peters.
- Att jag nu berättar om min läggning hoppas jag kan avdramatisera det hela och få slut på eventuella rykten
- Homosexualiteten är en del av mig. De som fördömer mig nu, känner inte den person jag innerst inne är och alltid varit.
- Jag är fortfarande samma Christer, säger han och hoppas att människor accepterar det.