Feature

Kerstin Porshed: Lätt som en plätt till och med för en virrhjärna som jag

Feature

Jag är halvvägs nere i källaren när jag plötsligt hejdar mig. Vad var det egentligen jag skulle hämta där?

Artikeln publicerades 4 oktober 2017.

Jag har ett alldeles bestämt minne av att jag stod och lagade mat, så varför i herrans namn är jag på väg till tvättstugan då?

Det är bara att göra som jag brukar när hjärnan loggat ut; backa rent fysiskt tillbaka till den geografiska utgångsplatsen.

Och medan jag lommar upp för trappan med svansen mellan benen tänker jag för säkert tusende gången att det där med minnet är både märkligt och stundtals lite läskigt.

Jag brukar skylla på att det är för mycket i görningen och att gammalt onödigt måste rensas bort för att ny information ska fastna. Men hur gör man det rent praktiskt?

Hur programmerar man bort drapor av dialoger från sjuans tyskabok, huvudstäderna i Afrika och långa verser ur konfirmationspsalmboken?

Det är som att det är stört omöjligt att få vissa saker att fastna. Till exempel vilket väder vi ska få de kommande dagarna.

Tack och lov är jag inte ensam med denna oförmåga. Jag har maken vid min sida. Vi får riktigt banka på varandras huvuden och säga att nu är det snart väderfolk på tv och dags att memorera vad de säger ordentligt.

Annars swishar kartorna förbi medan vi pratar om annat – och sedan sitter vi där som två fågelholkar. Hur var det nu det skulle bli i helgen när båten ska dras upp?

Men jag kan leva med det eftersom prognoserna ändå sällan stämmer. Då är det värre med bilen.

Jag har väl en tre fyra ställen som jag brukar alternera mellan de dagar jag kör till jobbet. Och det är samma sak varje gång. Så fort jag stängt dörren och gått tre steg är det precis bortblåst var bileländet står.

Jag traskar totalt obekymrat till jobbet utan en tanke på att skissa upp en mental karta – eller som en annan glömsk person i min omgivning, ta ett kort med mobilen. Och så vimsar jag omkring halva kvällarna.

Står den på Drottninggatans tårtbitar månne eller har jag fickparkerat på Ronnebygatan? Det kanske rentav var så att jag fick en plats närmre BLT-huset. Eller, vilket är mer troligt, det var nog så att jag fick nöja mig med en plats längre bort.

Jag vet inte hur många gånger jag har gått omkring i skummet i handelshamnen och klickat desperat med nyckeln.

Jag som inte ens kommer ihåg min anonyma bils nummer (än mindre mina barns personnummer och faktiskt knappt mitt eget) skulle vara helt körd om det inte var så att min bil numera är utrustad med en liten käck boll överst på antennen.

Så är jag väl på rätt ställe, så ser jag den rätt snart - även utan att klicka på låset.

Den där bollen har räddat mig på många parkeringar. Inte för att jag är lika förvirrad som nyss nämnde vän – som häromsistens glömde bort att han hade cyklat till affären och gick omkring och klickade med bilnyckeln på den jättestora och fullproppade parkeringen - men det är inte långt ifrån.

Därför handlar jag endast på ett ställe. Ett där det finns bokstäver som markerar de olika parkeringsraderna

K som i Kerstin. Det är lätt som en plätt och till och med något en virrhjärna som jag kan komma ihåg.

Man kan ju inte asa omkring med matkassarna tills glassen smält heller.