Feature

Håkan Grahn tror på kärleken och musikens goda kraft

Kuggeboda
Håkan Grahn är en av Karlskronas mest mångsidiga musiker. Men det är vid havet i Kuggeboda han tankar ny energi.
Foto:
Foto:

Som en envis melodislinga har den följt honom genom livet. Men drömmen om musiken tar sig hela tiden nya former. Och vid det här laget har Håkan Grahn lärt sig att framgång och lycka bara är ord – om man inte fyller dem med sitt alldeles eget innehåll.

Artikeln publicerades 19 juli 2017.

Den här speciella julidagen skiner den annars så svårflirtade solen över Kuggeboda och de snirkliga vägarna till havet. Och i den lilla trädgården granne med folkskolan myser Håkan Grahn, som många andra dagar iklädd sin älskade rastabasker och Tom Petty-tröja.

Han trivs ypperligt i torpet som hustrun Helena hittade för 17 år sedan och som han först inte brydde sig om. Nu byggs förrådet ut för att kunna hysa barn och barnbarn.

– Men jag är verkligen ingen händig man, säger Håkan obekymrat, och tillägger att han hjälper till med det han kan. Lite handräckning och städning. Och så målar han tavlor. Helt utan tanke på vad folk ska tycka.

För det är ju så han känns. Okonstlad och helt utan krusiduller.

Kanske har det med åldern att göra. Men just nu traktar han inte efter att vara i någon annan ålder eller någon annanstans.

– När var 34 var jag med i en enkät i BLT. Jag blev mycket upprörd när jag märkte att journalisten hade skrivit 44. Nu när jag är 64 tror jag inte att jag hade brytt mig om en sådan sak. Så länge ingen tycker att jag är en gammal uv är det bara att hänga på, säger en av Karlskronas mest kända och mångsidiga musiker, som de senaste åren blivit en populär körledare.

För Håkan Grahn skriver inte bara sin egen musik. Han har spelat (och spelar fortfarande. Det senaste bandet heter föresten ”The band by the sea” och det fina med det är, enligt Håkan Grahn, att de inte spelar några covers) i oräkneliga lokala band. Han har varit med och fixat musikfester och slagits för musikföreningen Odens överlevnad. Och inte minst har han fostrat åtskilliga framgångsrika musiker i Kulturskolans rockskola. Däribland de egna sönerna Max och Adam.

Tillsammans med dem tillhör Håkan den relativt sett begränsade skara musiker som har förmånen att leva på sin dröm.

Men åren har Håkan lärt sig att den drömmen kan se högst olika ut, att allt har sitt pris och att det gäller att skilja på den man är innerst inne och den man är professionellt.

Den kan vara som för Max, som jobbar som musikproducent i Stockholm. Eller så kan den vara synonym med Adam, som är frontfigur i rockbandet Royal Republic. Eller honom själv, en musiker som verkar lokalt men som är desto mer känd i sin hemstad. Och som tycker det är fint att emellanåt få ett kvitto på att det han gör betyder något för en annan människa. Som den okända damen häromsistens, som kom fram till honom i mataffären och sa att hon gillade hans låt på P4:as topplista.

– Många unga som drömmer om att leva på sin musik tror att det bara handlar om att erövra de stora scenerna. Men musik är så mycket mer. Det finns massor med folk som gör olika saker på olika nivåer, säger Håkan och konstaterar att han inte medvetet pushat sina barn i någon riktning.

– Det viktigaste för mig att de är lyckliga och att de får göra sin grej. Det som gör mig stoltast är att de inte är några assholes (ung skitstövlar. Reds kom) att de har ett driv och att de älskar musik.

Men visst kan det kännas lite konstigt att se sitt barn stå på en stor arena någonstans ute i världen. Och för fem år sedan i Köln fick pappa Håkan känna på hur det var när Adam bjöd upp honom att spela gitarr i en låt.

– Då var vi superkända i 30 minuter, skojar Helena, som inte kan låta bli att berätta om ett kvinnligt fans som dök upp på Ronnebygatan i Karlskrona förra året och andäktigt konstaterade ”Ahhh, you are the father. I saw you in Köln.”

Ibland funderar Håkan på hur det hade blivit om han själv hade flyttat från Karlskrona. Men han tänker att det var nog den där ängsligheten han drogs med när han var yngre och som kan vara svår att förstå när man ser en person som älskar att stå på scenen, som satte stopp för det.

– Mina föräldrar hade nog tänkt sig att det skulle bli några barn mellan mig och min syster. Men så blev det inte, och när jag väl kom efter nio år var de gamla. De vågade inte låta mig prova så mycket.

Det föräldrarna gav honom är musiken och för det är Håkan dem oändligt tacksam. Hans tidigaste minnen är från fyraårsåldern och handlar om när han lyssnade på Benny Goodman med sin pappa.

– Det var alltid musik därhemma. Pappa hade en radio i varje rum och hans hobby var att ratta in musik.

I närheten fanns även en fem år äldre kusin som lärde Håkan att spela trummor när han var i sexårsåldern. Det var i den vevan kusinerna och en tredje pojke satte ihop det första bandet.

– Vi var en liten trio som spelade på föreningar. Jag misstänker att det var mamma och pappa som fixade dessa smågig åt oss, säger Håkan, som började spela piano när han var sju år. Basun och baryton kom ett år senare. Följt av gitarr, elbas och keyboard.

– Lägg så till att jag hade den fräcka attityden att jag gillade att sjunga också.

Så kom det sig att han började jobba på posten efter lumpen. Ett fritt jobb med eget ansvar – och med fria kvällar så att han kunde spela sin musik.

Mitten av livet beskriver Håkan som en jobbig omställningsperiod. Då träffade han Helena. Men det skulle dröja många långa telefonsamtal och två år innan de blev ett kärlekspar.

Det är 20 år sedan nu och samtalen har inte tystnat. Tvärtom. Och det finns något mer mellan dem, en samhörighet som känns där vi sitter i syrenbersån i Kuggeboda.

Själv beskriver Håkan sig som känslosam och romantisk.

– Det räcker ju inte att bara prata. Man måste älska mycket också, säger han.

Mötet med Helena blev en vägdelare. På många olika sätt. Det var till exempel hon som uppmanade Håkan att dela med sig av sin gåva. Själv hade han aldrig förstått att det han hade var något speciellt.

– För mig var musiken så självklar. Det är som om den fyller mig och stannar där. Men så är det ju inte för alla.

Han slutade på posten 1998. På Kulturskolan fanns då rektorn Lenny Mostberg som gärna ville satsa på en rockskola.

Det skulle bli 16 år med den stora löneförmånen att se unga människor växa. För det är ju det som, enligt Håkan, är så häftigt med musik. Att den har en alldeles egen kraft att göra gott. Något han har blivit ännu mer varse om i sitt nya liv om körledare.

Den karriären började av en ren slump för nio år sedan med en personalkör på landstinget som höll på att tackla av. Håkan fick frågan och antog utmaningen eftersom han älskar att arrangera musik och sätta ihop stämmor.

Han upptäckte då något annat, som vetenskapen faktiskt har bevisat: Att människor som får sjunga med andra inte bara blir lyckligare, de blir friskare också. Musiken lossar känsloband och får oss att öppna upp. Och för människor med sociala fobier, olika låsningar och vissa sorters andningsbesvär kan den vara rena medicinen.

Plötsligt kunde människor som aldrig känt sig sedda komma fram till sin körledare och berätta vad han betytt för dem.

– Det var stort för mig att se att det var på det viset.

Damkören Coeur Madame bildades för åtta år sedan. Nu består den av 65 damer som har gett många konserter och legat etta på Radio Blekinges topplista. Sedan ett år tillbaka finns också en lillebror; manskören som sjunger pop, soul, schlager – ja, precis den musik som Håkan växt upp med.

Själv växer han sedan två år tillbaka alltmer in i landstingsprojektet TonFrisk, där han bland annat jobbar med personalgrupper, nyblivna föräldrar och äldreomsorgen. Han är också engagerad i en konsert till förmån för Kvinnojouren. Och många fler projekt är på ingång.

Just nu tycks det inte finnas några gränser för vad musiken kan åstadkomma. Det är nog som han säger; att den är gränslös. Och Håkan Grahn, som snart firar 60 år som musiker, om någon borde ju veta hur det är med den saken.

Fakta

Håkan Grahn

Yrke: Heltidsmusiker.

Bor. I Karlskrona med Helena. Sommartorp i Kuggeboda,

Född: 18 mars 1953.

Mitt livs bästa ögonblick. Det är klart att det var när mina barn föddes. Ett annat fint minne var när Helenas och min vänskap gick över i kärlek. Det förändrade mycket för mig.

Mitt livs värsta ögonblick. Något som tog mig väldigt hårt var när jag kom tillbaka efter brevbärarturen och en kollega berättade att John Lennon hade mördats. Jag kunde inte lyssna på hans musik i flera år efter det.

En person som har betytt mycket för mig: Min kusin Solle lärde mig spela Hank Williams Jambalaya på piano. Vi står fortfarande väldigt nära varandra.

Den vanligaste missuppfattningen om mig: Att jag bara gillar Beatles.

Om jag vann 100 000: Då skulle jag unna mig något extra. Vi kanske skulle göra en kortare resa till Italien. Där har jag aldrig varit. Sedan finns det så klart två gitarrpedaler som jag går och suktar efter.

Aktuell: Spelar Tom Petty med sonen Adam på Landbron den 27 juli.

Visa mer...