Feature

Camilla Holmström vill leva som hon lär

Karlskrona
Camilla Holmström älskar sitt jobb på Friskis & Svettis och vill hon leva som hon lär ut. För henne är det ibland svårt att se var jobbet börjar och slutar. Runt tio pass i veckan blir det för den 50-årsjubilerande hälsoinspiratören.
Foto:
Foto:
Foto:

När Camilla Holmström skulle födas körde hennes pappa på vänster sida av vägen. Hem från BB färdades den lilla familjen på höger. 50 år senare kan de nog alla konstatera att det blev bra det som blev. Både vad gäller den stora trafikomläggningen och det lilla pyret som utvecklades till en tekniskt intresserad historienörd av en extremt energisk sort.

Artikeln publicerades 9 augusti 2017.

För det är ju just den där smittande energin som så många känner igen. Och då kanske från Blodomloppet, där hon leder uppvärmningen för flera tusen löpare. Ett hedersuppdrag som hon tar på största allvar.

– Alla är där med olika förutsättningar. Några vill vinna, andra vill slå sina egna rekord och många är nöjda om de tar sig runt. Men alla bär med sig en sådan stolthet över att vara där och det blir så häftigt när den stoltheten växer till energi.

– Dessutom får jag mina 15 minuter i rampljuset och får känna mig som en rockstjärna.

Det är nog bara att konstatera att hälsoinspiratören Camilla Holmström är en ovanligt energisk person. Det kan familjen intyga och säkert också alla hon möter på sin arbetsplats, Friskis & Svettis. Det är där vi träffas denna kvava augustiförmiddag när hon och maken är på väg till Göteborg och den stora swimruntävlingen Öloppet, där Micke ska vara speaker och Camilla hans ”sidekick”.

Själv är Camilla tvärsäker. Energin kommer från mormor Gunda. Hon kallades fru Bråttom och betydde allt för henne. Denna Gunda hade stuga i Dalsland. Och det var dit, närmare bestämt till Mellerud, Camilla, hennes två systrar, mamma och pappa flyttade från Hisingen i Göteborg när Camilla var tolv år.

– Min mormor var en maskrosblomma. Hon hade det förfärligt som barn, men hon tog sig an livet med stor entusiasm. Hon var ett riktigt rivjärn och sa alltid vad hon tänkte, men med glimten i ögat. Den dagen jag fick veta att hon inte fanns mer, kändes det som att marken rycktes undan. Jag hade förlorat kopplingen bakåt i tiden och kände mig historielös.

På gymnasiets samhällsvetenskapliga linje hamnade Camilla i samma klass som den före detta försvarsministern Sten Tolgfors. En kille som hon minns som rolig och smart.

Planen var polis eller ännu hellre arkeolog. Och det hade det kanske blivit om det inte varit för att yrkesvägledaren avrådde den historieintresserade unga damen från ett yrke med få möjligheter att få jobb.

I stället blev det ett sabbatsår som servitris och sedan Karlskrona och en utbildning till stabslotta inom marinen.

– Jag tyckte det skulle vara spännande att vara del av något större. Dessutom är jag en ”doer” som inte skulle kunna sitta still om det värsta händer. Min mardröm är att sitta i en bunker och inte kunna hjälpa till.

En av instruktörerna var Mikael, yrkesmilitären som kom att bli hennes livs stora kärlek och pappa till Carin och Fredrik.

31 år senare är de fortfarande ett par. Kanske på grund av att de är så olika och ändå så lika. Där Camilla hittar på olika projekt och resor, går Micke bakefter och gör verklighet av hustruns infall.

– Vi är både makar och bästa vänner, säger Camilla och berättar om en annan faktor som format har henne till den hon är. Nämligen den tragedi som inträffade när hon som nyinflyttad i Karlskrona serverade på Skeppet.

Den anrika restaurangen ägdes då av ett känt och populärt krögarpar, som efter ett arbetsliv med mycket slit skulle njuta av livet och varandra utomlands. Den drömmen tog slut på en raksträcka några mil utanför Karlskrona.

Det var en händelse som skakade om 19-åriga Camilla. Men den lärde henne också att livet kan ta slut när som helst, och att det där med att leva här och nu kanske inte är svårare än den vetskapen.

– Vi har en tendens att krångla till livet och ju mer input vi får desto mer måste vi hantera. Men var är problemet egentligen? Jag tänker inte på döden. Vi umgås inte på det sättet, döden och jag.

Men för den sakens skull är hennes liv självklart inte fritt från uppförslut.

Camilla var nio år gammal när hon tappade håret första gången. Då visste ingen vad Alopecia var och det fanns ingen information om den autoimmuna sjukdomen, där kroppens immunsystem blir så starkt att det slår ut aktiviteten i hårsäckarna.

Själv minns hon exakt den där slöjdlektionen, hur bänkarna stod i långa rader och kompisen som plötslig skrek till "Camilla, du har inget hår därbak" Hur hon fick panik och sprang hem. Mammans oro. De tusen proverna som togs och hur hon bollades runt till ingen nytta på Sahlgrenska.

På två veckor hade hon tappat allt sitt hår. Och Camilla kan fortfarande minnas känslan av den tjocka, varma peruken.

– Jag såg ut som en porslinsdocka. Dessutom kliade den något fruktansvärt.

Den gången kom håret tillbaka. Lagom till flytten till Dalsland hade det vuxit ut. Alldeles krulligt och mörkt.

Så kom åren med småanfall, som på sätt och vis lindrade chocken nyåret 2003 när hon skulle vara brudtärna och upptäckte den stora kala fläcken. Det var då hon tog beslutet att, efter att ha pratat med barnen, raka av det som fanns kvar.

– Det var ju inte lätt för dem att ha en mamma som är så synlig och som till på köpet springer runt utan hår.

För Camilla själv var det inget svårt beslut.

– Helt ärligt så är det där ingen stor sorg för mig. Håret har aldrig varit en självklar del av min personlighet. Men det är klart att ibland när man har klätt upp sig och står framför spegeln, då hade det varit kul att fixa en frisyr, säger hon och konstaterar att det är lite jobbigt när folk tar för givet att hon har cancer och frågar hur hon mår. Inte för hennes del, men för den som frågar.

Lite typisk för Camilla är att hon inte vill hålla med om att hon faktiskt är hårdare drabbad av sjukdomar än genomsnittet. Trots att hon som 40-åring fick reumatism.

– När jag väl fick min diagnos fick jag snabbt professionell hjälp och en medicin som funkar. Jag kan inte springa en mil och jag kommer på sikt inte kunna träna så hårt. Men jag känner sällan smärta och tänker inte på att jag är sjuk.

– Det kanske låter konstigt, men för mig känns det ok att om någon måste drabbas av de här sjukdomarna är det väl bättre att det är någon som kan hantera dem psykiskt och fysiskt.

Just de fysiska förutsättningarna är en av otaliga saker hon kan tacka sitt jobb, som hon halkade in på av en tillfällighet för 23 år sedan när Friskis & Svettis behövde någon på kontoret på halvtid.

Camilla, som då hade utbildat sig till verkstadsmekaniker och jobbade som kvalitetstekniker i Jämjö, var mammaledig. Då la verkstaden ner. Hon sökte och fick jobbet.

Men samhörigheten med Friskis fanns redan innan dess. Som gammal fotbollsspelare hade Camilla letat efter en träningsform som funkade med hennes nya liv i Karlskrona. Hon testade ett utomhuspass. Och plötsligt föll allt på plats. Träningen, gemenskapen, glädjen – och så musik på det.

– Det var kärlek vid första knäuppdraget.

Som instruktör, personlig tränare och numera träningsansvarig lever Camilla Holmström med sitt jobb. Hon beskriver det som en gråzon, där hon inte alltid vet var jobbet börjar och slutar.

– För mig är det viktigt att vara trovärdig och att jag lever ett liv som går ihop med det jag vill ge andra.

Jag vill vara det jag lär; en person som äter bra, rör på mig mycket (ja, hon kör åtta till tio pass i veckan, promenerar massor och cyklar till jobbet) och ger kroppen den vila den behöver.

Lite äldre, lite stelare och med längre startsträcka på morgonen känner hon en stor ödmjukhet för den grupp med äldre seniorer hon tränar tre gånger i veckan. Och som lär henne så mycket om livet.

– De är oerhört inspirerande att se hur de tar sig an utmaningar och hela tiden utvecklas vidare. Det är en sådan lycka att möta deras entusiasm.

Sina egna 50 år kommer Camilla Holmström att fira i Italien med Micke, barnen och den extra son och dotter hon fått genom dem. Nästa resa kanske blir tillbaka till Britts (hon heter egentligen Brithany men det är bara hennes mamma som kallar henne så) hemland Australien.

När Camilla och Micke var där för några år sedan blev de så väl omhändertagna att det kändes som att de hade fått en familj till.

– Det är egentligen ganska konstigt. Vi reste till andra sidan jorden och så kändes det som att komma hem.

Fakta

Camilla Holmström

Bor: I Backabo utanför Karlskrona

Familj: Mikael och barnen Fredrik och Carin plus deras respektive Petter och ”Britt”.

Född: 30 augusti 1967.

Jobbar: Personlig tränare och träningsansvarig på Friskis & Svettis.

Mitt livs bästa ögonblick: När barnen föddes. Det finns inget som kan toppa det. Jag kan fortfarande bli fascinerad över att generna lever vidare och att jag kan se båda mig, Micke och våra föräldrar i dem – samtidigt som de är sina egna individer.

Mitt livs värsta ögonblick: När mamma ringde och berättade att mormor inte fanns mer.

Om jag fick 100 000: Då skulle jag bjuda hela min familj till Australien.

Den vanligaste missuppfattningen om mig: Många som inte känner mig tror nog att jag - för att jag gör det jag gör - inte unnar mig "det goda i livet" . Men jag älskar god mat och ett glas gott vin!

Visa mer...