Minnesord Gunilla Löfvenberg

Familj Artikeln publicerades

I vårens första dagar har nåtts av det sorgliga beskedet att min ”gamla” fröken har avlidit. En av få som fastnat i mitt minne sedan min skoltid. När hon kom till oss hade hon inte sin utbildning klar, ändå var hon läraren.

Hon tog oss på det sätt vi behövde och såg oss ungar precis som vi var, på väg in i puberteten. Våra ”rackartyg” hanterade hon på ett sätt så vi förstod att det var fel utan att hon behövde höja rösten. Som när en av grabbarna i en annan klass ville driva med henne och knackade på dörren med en bukett maskrosor i handen, utan att höja ett ögonbryn tog hon buketten, tackade för den och skickade ut grabben därefter tog en pappmugg med vatten satte blommorna i den på katedern och fortsatte lektionen.

Ett annat minne är när vi hade friluftsdag och fröken kom i högklackade skor. På ett ställe gick det inte att gå i högklackat så en av pojkarna i klassen sa ”men fröken här kan du inte gå, jag bär dig”.

Efter sin lärarexamen i Umeå återvände hon till Asarum och Klockebackskolan, som hon blev kvar på till sin pensionering. Hon och sambon Kurt renoverade en fastighet på Bodekullsvägen och där fick de flera år tillsammans. Dottern Lisas hundar Ellen och Extra fick sina sista år där liksom katten Johan. Kvar finns katten Nero som förhoppningsvis får några fina år till med husse.

En elev