Inger har tagit kommandot över Pippi

Det har gått ett halvt sekel sedan det första avsnittet i tv-serien om Pippi Långstrump spelades in. Av de 8 000 som hade sökt rollen valdes Inger Nilsson, då åtta år och boende i Kisa i Östergötland, ut. Så här i efterhand är det svårt att tänka sig ett bättre val. Själv menar hon att det mesta handlade om regi – att hon gjorde som hon blev tillsagd.

–  Men som vuxen skådespelare vet jag att karaktären ändå måste tolkas. Olika människor gör på olika sätt. Jag gjorde på mitt sätt.

Pippi-filmatiseringarna blev starten för Inger Nilssons skådespelarkarriär. Men hon förklarar att oavsett om hon hade fått rollen eller inte hade hon till slut ändå valt teatern som sitt yrke. För henne handlar det om få gå in i en annan värld, men kanske framför allt att få berätta historier.

–  Det låter som klichéer, men det är ju det där med att roa och oroa och samspelet med publiken. Jag vill att de ska bli drabbade, tagna och berörda. Jag älskar att stå på scenen och agera framför kameran. Det är det roligast som finns.

Inger Nilsson har just kommit hem från Gotland och filminspelningen av den tyska tv-serien ”Kommissarien och havet” där hon spelar rättsläkaren Ewa Svensson. Serien har sitt ursprung i författaren Mari Jungstedts böcker, men numera äger ett produktionsbolag rättigheterna till karaktärerna vilket innebär att historierna kan fortsätta i oändlighet. Nu är man uppe i avsnitt 28 och de tyska tittarsiffrorna ligger på runt nio miljoner.

–  Nja, det beror på var jag är. Det bor många Pippi-människor i Tyskland. Vet de om att jag ska komma möter de mig redan på flygplatsen. Då får man se glad ut, haha. Många av dem samlar på autografer och ofta har de med sig bilder som de har skrivit ut från nätet som de vill att jag ska skriva på. De kan komma med trettio bilder var. Jag vet inte vad de gör med alla autografer.

Numera är Inger Nilsson van vid uppståndelsen, men det skulle gå många år innan hon förstod vilken betydelse Pippi haft.

–  Först hade jag inte den distansen. För mig var hon en figur jag spelade. Under åren har jag också mött så mycket glädje. Människor, särskilt tjejer, som berättat att de blivit mobbade, men som tänkt att ”kan Pippi så kan jag”, att hon räddade dem. Det är ju fantastiskt.

Men den stora kärleken till Pippi har också inneburit problem. Som att människor ibland blir väldigt besvikna över att hon inte är nio år längre, att hon gör andra saker och kanske framför allt att hon hela tiden påpekar att hon inte är Pippi utan skådespelaren Inger Nilsson.

–  Folk försöker bestämma över mig. Hur jag ska vara och tycka. Vad jag ska bli kallad och hur jag ska se ut.

Det allra värsta, säger hon, är när hennes eget folk, de som jobbar i branschen, agerat likadant.

–  Några år efter att jag gått ut scenskolan var jag i Stockholm för att söka jobb. Men teaterchefen bara tittade på mig och sa: ”men det förstår du väl att vi inte kan ha lilla Pippi på teatern”. Det var jobbigt. Det har jag slagits emot sedan dess.

Men det har blivit lättare. En viktig vändning kom 2011 i och med ”Astrid, jag och de andra”, en föreställning hon fortfarande gör då och då.

–  I och med den tog jag kommandot. Lite som att ”den som har mikrofonen har makten”. Jag valde hur jag ville prata om det. På så vis blev jag mer Inger och mindre Pippi.

I dag känner hon sig både tryggare och lugnare. Karriärmässigt går det åt rätt håll. Närmast har hon en mindre roll i ett danskt barnprogram. I juni medverkar hon i sommarteatern "Vasaspelet" i Strängnäs där hon gör rollen som Slaktar-Anna. Till hösten ska hon och Teater Norra ut på turné med pjäsen ”Bernardas hus” där Inger spelar hushållerskan Poncia.

–  Det känns väldigt roligt. Jag tycker också att jag har blivit en bättre skådespelare med åren.