Horace Engdahl: "Låt mig få vara som jag är"
Det är ingen överdrift att säga att han har varit en av årets mest omtalade personer, som har skapat braskande rubriker när han exempelvis har riktat hård kritik mot dåvarande ständige sekreteraren Sara Danius och försvarat den så kallade kulturprofilen. Den djupa kris som Svenska Akademien kastades in i 2017 pågår alltjämt, och ledamoten Horace Engdahl hänvisar till sitt "opinionsmässigt utsatta läge" när han förklarar varför han vill göra intervjun via e-post.
Han har sedan 1970-talet varit tongivande i olika roller inom svenskt kulturliv. I början som fri intellektuell som var med och startade kulturtidskriften Kris. Sedan blev han en fruktad kritiker i främst Dagens Nyheter, av litteratur men även av dans. Han skrev essäer, översatte dramatik och doktorerade 1986 med avhandlingen ”Den romantiska texten”, innan han 1997 valdes in i Svenska Akademien. En imponerande karriär som rimligen bör ha lugnat hans föräldrar – en sjöofficer och en hemmafru.
– Jag skulle nog egentligen ha velat bli musiker men fick hitta på någonting som jag klarade av. Då blev det litteraturen. Trots att de där hemma avrådde.
Sedermera har han också kunnat lägga tio år som ständig sekreterare i Akademien till sina meriter. Men det han själv ser som ”det stora äventyret” i yrkeslivet inträffade tidigare, under åren med Kris.
– Vi som höll på med den var en del av ett intellektuellt nätverk som sträckte sig över hela Norden och även där utöver. Vi var fattiga och tvivlade inte ett ögonblick på värdet av det vi gjorde.
På den tiden var Horace Engdahl välbekant i intellektuella kretsar. Som Svenska Akademiens ständige sekreterare trädde han också in i ett kändisskap som har känt av kraftiga temperatursvängningar genom åren. Han har kallats elitist och väckt ilska och kritik med provocerande uttalanden. Nyligast i en aktuell SVT-dokumentär, där han beskriver senaste årets kris i Svenska Akademien som en maktkamp där kvinnor kanske inte passar in.
Men han har också haft perioder av nästintill folklighet. Han har skrivit schlagertext till en melodi av Benny Andersson och medverkat i tv-underhållning, bland annat i SVT-serien ”Liv och Horace i Europa”.
I och med skilsmässan från Ebba Witt-Brattström 2014 och hennes roman ”Århundradets kärlekskrig” som kom två år senare, hamnade också hans privatliv i hårt medialt fokus.
– Det är avskyvärt att få sitt privatliv uthängt till beskådande. Inga politiska, personliga eller ens litterära skäl kan ursäkta att någon begår förräderiet att prata om det som varit en gemensam, hemlig sfär. När det ändå sker, finns det ingen annan utväg än att tiga och vända sig bort. I övrigt är offentlighet ingenting som skrämmer mig.
Under Svenska Akademiens kris har han själv i intervjuer både kallat det obehagligt ”att betraktas som ett odjur”, men också yttrat att ”det är helt ok att vara landets mest impopuläre person”.
Varför väljer du att uttrycka dig temperamentsfullt och ibland raljant när du vet att det kan komma att befästa en negativ bild av dig, och kanske i förlängningen även av Akademien?
– När det gäller allt detta är jag fatalist. Råkar man vara på den vinnande sidan, betraktas ens sarkasm som kvick. Råkar man vara på den förlorande sidan, betraktas den som en cynism. Man ska inte gå omkring och fundera på om folk kan ta illa upp, för deras förmåga att göra det är gränslös. Bara ett blötdjur kan undgå att rispa någon annans hud.
Det har varit ett tungt år för Akademiens ledamöter och ständige sekreteraren Anders Olsson berättade för TT att han funderade på att lämna sin post under en period när läget verkade helt låst.
Har du någonsin funderat i de banorna vad gäller din roll som akademiledamot?
– Det har förvisso varit ett tufft år. Men aldrig att jag på allvar lekt med tanken på att sluta. När jag satte mitt namn under Gustaf III:s stadgar, ansåg jag att jag därmed förband mig att förbli ledamot till dess att döden frikallar mig från uppdraget.
Krisen tycks ha förvärrats av hårda offentliga utspel från olika ledamöter. Även du har gått ut med hårda ord och omdömen riktade mot dina kollegor i Akademien. Ångrar du på något vis ditt agerande i frågan?
– Jag ångrar ingenting. Vid ett enda tillfälle har jag gjort det du talar om. Då hade jag stöd av Akademiens majoritet. Det var fråga om nödvärn mot grovt maktmissbruk, svarar Horace Engdahl.
När du blickar framåt, vad hoppas du av de närmsta åren?
– Att få dela min tillvaro mellan skrivande och kärlek.
Om du ser tillbaka på din tidiga karriär, hur har dina drivkrafter förändrats?
– När jag var ung, var min drivkraft ärelystnaden. Men den är numera utslocknad. Beröm gör mig generad. Min drivkraft i dag är en envis väntan på att folk ska bli vettiga och låta mig vara som jag är.
Privat lever Horace Engdahl i ett förhållande med författaren och kritikern Stina Otterberg.
Vad gör du när du inte arbetar?
– Jag har min motorbåt Aurora och mitt engagemang i Heleneborgs båtklubb. Jag musicerar. Och Stina har fått mig att upptäcka trädgårdsodlingens behag.