Åsa Nilsonne: ”Det är inte mycket som skrämmer mig”

Åsa Nilsonne är psykiater och professor emeritus i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet i Stockholm. Hon har skrivit såväl facklitteratur som skönlitterära romaner. Hon har även givit ut deckare och år 2000 tilldelades hon Polonipriset, vilket instiftades för att främja lovande kvinnliga svenska deckarförfattare.

– Jag tyckte att många gamla kriminalromaner byggde på gammalmodig psykologi och ville lite i smyg uppdatera läsarens kunskaper om psykologi. Jag hoppades att recensenterna skulle upptäcka det, men det gjorde de inte. Till slut kände jag mig så uppgiven att jag slutade med kriminalromaner, säger hon i sin lägenhet i centrala Stockholm med elvaåriga kinesiska nakenhunden Zelda i knät.

Två kriminalromaner utspelar sig i Etiopien, där hon bodde mellan nio och fjorton års ålder, där hennes pappa var stationerad som diplomat. Mamma skötte ruljansen i det stora hushållet medan Åsa och hennes lillebror hade ett fritt liv.

– Jag levde nästan som Pippi Långstrump. Jag kunde sätta mig på en häst och rida ut i naturen. Jag är tacksam för den tiden.

Rotlösheten infann sig inte förrän fjortonåriga Åsa kom till Sverige.

– I Sverige upptäckte jag att jag inte var så “svensk” som jag hade trott. Jag har nog aldrig riktigt kompenserat det språkliga och kulturella gapet mellan mig och “infödda” svenskar.

Intresset för djur och beteende spirade tidigt och även om hon kunde bli valforskare, så var yrket vuxenpsykiater en bättre födkrok. Det var ett bra val visade det sig under åren på Sankt Görans sjukhus och Karolinska Institutet.

– Jag blev otroligt glad när jag hade löst ett problem för en patient. Glädjen följer mig fortfarande, så jag är väldigt tillfredsställd med mitt yrkesval. Jag har svårt att tänka på yrket som annat än meningsfullt.

Åsa har alltid skrivit – “för byrålådan”.

– Skrivandet har alltid varit som en livsstil för mig. Det hjälper mig att reflektera över det som pågår i mitt liv, begränsa oredan och öka valmöjligheterna.

Men mitt i yrkeslivet och med småbarn hemma bestämde hon sig för att ta ett stort kliv och bli författare. Helt enkelt för att ha råd att gå ned i arbetstid som psykiater för att tillbringa mer tid med barnen.

– Jag tänkte att det inte kunde vara så svårt att skriva en bok. Och det var så lätt som jag trodde.

Så tillkom hennes första kriminalroman “Tunnare än blod” för 28 år sedan.

Skrivlusten finns ännu, om än i andra genrer. För två år sedan publicerades hennes professionella självbiografi “Processen”, bland annat om överförskrivning av psykofarmaka (“i många fall är psykofarmaka bra”). Och i fjol gav hon ut “Zeldas psykologiska betraktelser”.

– Jag vill hjälpa folk att uppnå ett liv som de blir nöjda med. Jag känner att jag har något att säga om det.

Både hundar och mindfulness (medveten närvaro) ligger henne varmt om hjärtat. Hon ser kopplingar mellan bådadera: kärleksfullhet och mindfulness ligger tätt intill varandra och hundar har lätt för att agera kärleksfullt.

– Hundar är väldigt kärleksfulla. Det blir ungefär som när mitt barnbarn säger “fa-mo” och springer mot mig med öppna armar. Jag är väldigt glad över mina fem barnbarn, de binder mitt liv med framtiden. Jag tror inte på livet efter detta på annat sätt än genom mina barnbarn.

Inte utan att man undrar hur hon ser på döden.

– Jag ser framtiden med tillförsikt och har en god relation till döden, jag är inte alls rädd. Jag tror inte att det är värre att dö än att somna eller tappa medvetandet. Jag hoppas att döden kommer vid ett bra tillfälle, inte för tidigt och inte för sent. Det finns inget särskilt jag vill hinna med att göra innan dess. Jag tycker om att göra roliga saker, men det finns ingenting som det vore en katastrof om jag inte hinner med.

Inte nog med att hon inte räds döden, oförvägen har hon alltid varit.

– Jag är orädd. Redan som en unge var jag den som vågade klättra högst i träden. Det är inte mycket som skrämmer mig, säger Åsa Nilsonne.