Det är dags att rikta om flyktingpolitiken

Christopher Larsson (SD) och Louise Erixson (SD) ,

Vi bevittnar den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget och omkring 60 miljoner flyktingar är i behov av hjälp ute i världen. Lösningen enligt det svenska politiska etablissemanget (sjuklövern) med tillhörande journalistkår är flyktingmottagning i Sverige.

I medier utnyttjas skamlöst bilden av en drunknad treåring som politiskt slagträ för att skuldbelägga det egna folket. Den självutnämnda godhetskartellen dunkar varandras ryggar och räknar humanitet utifrån antalet beviljade uppehållstillstånd. Detta är både anmärkningsvärt och skamligt.

Genom att signalera för omvärldens nödställda att man måste ta sig till Sverige för att få hjälp, uppmuntras de till att sätta sig och sina barn i de kriminellas händer på dödsresorna över Medelhavet. De lockas av smugglare med påkostade reklamkampanjer om säkra resor till ”lyckans Europa”, men i själva verket proppas människor in i överfulla båtar och syrefattiga lastbilsflak, ibland utan möjlighet till ånger.

Marknaden för flyktingsmuggling har inte blivit mindre gynnsam efter beslutet att alla syrier numera ska beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige – bara de lyckas ta sig hit. Hur många barn som fått sätta livet till på de livsfarliga resorna mot vårt land är det ingen som vet, men så länge den nuvarande politiken med flyktingmottagning som lösning inte upphör, lär tragiska människoöden fortsatt att inträffa. Sverige tar emot flest flyktingar i Europa per capita men även om vi dubblerar mottagandet så kommer drunkningsolyckorna fortsätta. Det enda som kan minska flyktingdöden i Medelhavet är ett restriktivare mottagande.

    Det är dags att rikta om den kostsamma och ineffektiva flyktingpolitiken som varken vänder sig till merparten drabbade eller är hållbar för vårt lands ekonomi. Världens allra flesta flyktingar har varken råd eller möjlighet med livsfarliga resor till Sverige, utan finns kvar i krisernas närområden, exempelvis i UNHCR:s flyktingläger. I dessa läger vädjas det desperat efter resurser för överlevnad i form av tält, mat, mediciner, rent vatten och filtar. Där kan vi göra stor humanitär skillnad. Där finns de allra flesta barnen, där räddar vi liv.