Sverigedemokraternas framsteg och demokratins problem
I regeringens demokratiutredning (Folkstyret i rädslans tid) skriver Olle Wästberg och Daniel Lindvall att åtta av tio svenskar upplever att de inte kan påverka politiken. De känner att de har valfrihet men inget val och rösträtt men ingen röst. Denna känsla av vanmakt stämmer väl överens med verkligheten.
Sedan Sverige underordnades EU kan nämligen inte medborgarna välja politikens grunder. Marknadsliberalismens företräde är bestämd i Lissabonfördraget, EU:s grundlag. Carl Bildt talade på 90-talet triumferande (och utan att inse den totalitära innebörden) om EU-anslutningen som garant för den enda vägens politik.
Politisk demokrati innebär att medborgarna i direkta och allmänna val utser lagstiftarna. Men det mesta av det som blir lag i Sverige har bestämts i Bryssel av politiker och ämbetsmän som vi inte valt. Riksdagen har till stor del förvandlats till transportkompani för att tillämpa EU-lag i Sverige och riksdagsvalet avgör inte politikens riktning.
I EU bestämmer de stora länderna genom sin röstövervikt. Och det europeiska storkapitalet kan genom ekonomisk makt och omfattande lobbysystem dominera EU-politiken. Medborgarna i Sverige och alla EU-länder har fråntagits rätt och möjlighet att bestämma i det egna landet.
I Sverige, en gång i tiden berömt för att i internationell jämförelse nått långt i jämlikhet och social välfärd, har avregleringar, privatiseringar och kommersialisering drastiskt ökat klyftorna och främlingskapet. Det började med Carl Bildts regering 1991 - 94 och därefter Ingvar Carlsons och Göran Perssons socialdemokratiska regeringar. Successivt har på några årtionden stora delar av den solidariska välfärden raserats i ett nyliberalt partiöverskridande härjningståg.
Att socialdemokratin administrerat denna EU-dikterade politik är en förklaring till SD:s framgångar. En SVT-undersökning visar att SD nu har stöd av 24,9 procent av LO:s medlemmar. Det beror inte på att LO:s medlemmar blivit rasister eller att de 1,1 miljoner som röstat på SD i riksdagsvalet är rasister. Att påstå det är precis sådan klassarrogans som drivit människor i armarna på SD och göder ett berättigat politikerförakt.
Att folk förstått, tvärsemot etablissemangets försäkringar, att det rekordstora inflödet av migranter har konsekvenser för välfärden hör också hit. Det ständiga viftandet med fascismstämpeln, vägran att ens erkänna de reella problemen och mörkläggningen av orsakerna till flyktingvågorna, framförallt de imperialistiska krigen i vilka även Sverige deltar, bidrar till den splittring och högervåg vi nu upplever.
Konsekvenserna av EU-anslutningen har beskrivits som överklassens revansch på det arbetande folkets erövring av rösträtten: Att ha den kvar men tömma den på innehåll. Nog borde det betraktas som ett större demokratiskt problem än något hundratal arkaiska nazister som marscherar på gatorna. Men om EU och förlusten av folkstyre råder tystnad.
Och att Jonas Sjöstedt (V) i valet undvek att framträda som EU-motståndare för att inte hamna i sällskap med SD gör honom rumsren i det maktägande etablissemanget men ger SD poäng i den stora folkliga opinionen mot EU. Det demokratiska EU-motståndet riskerar att orättvist stämplas som högerpopulism.
Ulf Bjerén Karlskrona
