Sluta fumla om försvaret

Vilka är vi undrar man dock då försvaret som sådant är marginaliserat och ÖB:s (den nye alltså) närmaste män uttalar att vi är chanslösa för att därefter omplaceras. Den miljonen man (militära) som vi hade har ersatts av två insatsbrigader och resten (hälften) hemvärnsmän (!) - sammanlagt 40 000 man. Vad den senare hälften beträffar är soldaterna upp till 70 år gamla och somliga har bara ett par veckors utbildning. Med rikets samlade luftvärnsförmåga kanske de (vi) kan skydda en liten del av huvudstaden en vecka, om fienden uppför sig som tänkt.

Försvaret lämnade hamn för en 25 år sedan och gav sig ut på världshavet på jakt efter en ny fiende. Man spanade efter cyberhot, terrorism och islamsk radikalism med gemensam nämnare att striden skulle föras av färre personer, mer intellektuellt och långt hemifrån. Under den långa seglatsen dumpade man all barlast överbord. Först hela det fasta kustförsvaret och strax därpå även det rörliga – världsledande system som KA-bataljon och amfibiebataljon, 30 armébrigader, tolv ubåtar och delar av en toppmodern ytattackflotta, och därtill faciliteter.

Men än värre var att man lät personalen gå på plankan och även sänkte utbildningssystemet med värnplikten, till förmån för ett nytt som saknar i det närmaste allt förnuft och akademiskt stöd för ett land som Sverige. Åter i hemmahamn med skrovet görs så upptäckten av rysk revanschism på kajen. I fjol övade man marin anfallsstrid med 200 000 man i Östersjön samtidigt som svenska försvaret samlade ihop allt (en tiondel) man hade i den största övningen i mannaminne. En signal om att kalla kriget inte bara är kvar utan även om att epicentrum förflyttats norrut, och att styrkeförhållanden är avsevärt sämre! Till och med svenska nattmössor börjar nu skönja de mörkare konturerna, om än motvilligt då det nu är mycket dyrt och komplicerat att göra något vettigt åt upptäckten. Då är det bättre att tiga eller ljuga, och hoppas, åtminstone politiskt.

Det är detta som ter sig uppenbart för försvarets högre chefer, särskilt de före detta som kan tala fritt, och för borgerliga politiker i tacksam opposition. Och här dyker alltid Nato-frågan upp, ett gisslandrama som används likt en berusad hänger i en lyktstolpe, även att Nato för egen del med ökad tydlighet avvisat sådan anmärkningsvärt självklar förväntan. Faktum är att det inte hänger ihop någonstans, vilket porträtterades väl på konferensen Folk och försvar i Sälen – av statsministern själv. Ingen regering förmår ta i frågan på allvar, och ingen har väl förväntat sig att en rödgrön ska göra det, allra minst denna.

Försvarsmakten har tillåtits att utvecklas som ett okunnigt och kortsiktigt, arbetsmarknadspolitiskt naivt experiment under snart tre decennier, med varierad färg på den politiska ledningen. Sveriges beredskap är allt annat än god efter dessa tre decennier - låt oss inse det, säga det och agera därifrån. Allt annat är en farlig björntjänst och leder fel!. Mer fel!

Under första halvan av 1990-talet förfogade dåvarande marinchef Börjesson över en hårdbantad marin på knappt 40 fartyg. Han gav ut en skrift (Hårda bud), i vilken han försökte övertyga personalen att marinen nu skulle bli smalare och vassare, i linje med den politiska viljan. Det handlade om att militärt gilla läget, ställa upp och ställa in sig. Eller lämna. Men här var också botten nådd, enligt Börjesson. Sämre bud än så här kunde man inte ha om man alls skulle kunna bli tagen på allvar. I dag har marinen sju (!) fartyg, och gör en stor sak av att man upphandlar två bogserbåtar från Rumänien (!) och kustbevakningen (som jagar ålfiskare stick i stäv med såväl sakfrågan som den svenska kulturen) har fler flytetyg än marinen!

Hänger buden ihop? Inte i det marina exemplet i alla fall. Denna högst oklara och svaga förmåga kan inte värderas till 50 miljarder kronor årligen. Det politiska fumlandet och det ledningsmässiga famlandet är alltför uppenbart, och vart tar pengarna vägen? Man häller inte mer sådana på problem - man löser dem! Det professionella kallet, drivet, spetsen och ledarskapet förefaller vidare ha ersatts av en annan tjänstemannakultur där saker helt enkelt ”inte går” längre eller tar tid, och där man bokstavligen har händerna i fickorna medan man väntar – något som väl inte ens var tillåtet tidigare. Det är hög tid att börja fokusera på att identifiera, definiera och lösa uppgifter igen, inte undslippa dem. Låt oss börja där. På alla nivåer inklusive den politiska.

Sedan kan mer medel, betydligt mer medel komma till pass. Försvarsmakten måste göras till ett ekonomiskt rationellt offer för seriös försvarsvilja. I dag är man ett mer symboliskt offer på en svajig politisk marknad, något de mest tongivande retorikerna skrämmande nog framhåller. Det blir inte mindre skrämmande av att det är valår och av det rådande säkerhetspolitiska läget – vars bedömningar och bud, nej just det, inte heller de, hänger ihop.

Värde på grund