Debatt

Retorik istället för seriös prövning

KILSTRÖMSKAJEN Artikeln publicerades

I dagligt tal innebär ”retorik” ofta falsk och innehållslös svada. Planeringen av Wingårdhs lådor på Kilströmskajen är i både ord och bild sådan retorik.

Så här är det tänkt att det ska se ut på Kilströmskajen enligt Wingårdhs skisser.
Foto: 3dVision Johan Bournonville AB
Så här är det tänkt att det ska se ut på Kilströmskajen enligt Wingårdhs skisser.

Det är anmärkningsvärt att kommunen gör retoriken till sin egen beskrivning av projektet. Och i miljöbedömningen påstår att denna retorik är en del av en vetenskapligt grundad analysmodell för kulturhistoriska värden. Kommunen lägger tid och resurser på en privat exploatörs skrytbygge när Karlskrona har sådan brist på studentbostäder att BTH rödlistas av Sveriges studentkårer.

Processen med detaljplan och miljökonsekvensbeskrivning (MKB) är ett obehagligt spel för gallerierna. Man ger sken av att pröva lämpligheten i enlighet med Plan- och bygglagens bestämmelser när man i själva verket helt inriktat processen på att genomdriva ett kontroversiellt, arkitektoniskt och kulturmiljömässigt dåligt projekt från en privat exploatör. Om man menat allvar med att tillföra tidsenlig arkitektur skulle man ha utlyst en tävling om användningen av Kilströmskajen. Och med säkerhet fått in bättre förslag.

I olika sammanhang påstås helt motstridiga saker. Således ”anpassar sig den föreslagna bebyggelsen i den lokala skalan i stadsrummen runt omkring”. Samtidigt är det ett projekt som ”lyfter fram storskaligt byggande av flerbostadshus”. Och man ska ”förstärka Karlskronas stadsbild som en samling öar med egna identiteter genom ett nytt kluster av byggnader, tydligt åtskilda från intilliggande bebyggelse.” Samtidigt sker en anpassning till den ”småskaliga varvsarbetarbebyggelsen” med höghus som ”självständiga byggnadsverk utplacerade i stadslandskapet”.

Retoriken är ofta rent löjlig: ”Huskropparna lånar karaktärsdrag av Karlskronas landmärken” med en skiss av olika siluetter i staden som Fredrikskyrkan, Tyska kyrkan och Amiralitetskyrkan. Hur många klarar att se ”spröda detaljer som exempelvis vackert utskurna fönster och sirligt utformade takfötter” på Wingårdhs skisser av grovt tillyxade, färgglada lådor med utstickande glasburkar! Eller inse att de påhängda glaslådorna är ”arenor för social interaktion”.

En oberoende expert på arkitektur, Thomas Hellqvist, professor vid LTH & BTH, slår hål på pratet om inpassning. Han konstaterar att byggnaderna har ”samtidens klossighet – abstrakta geometriska volymer utan särskild detaljartikulering. Jag tycker inte att de har något speciellt med Karlskrona att göra. Och sanningen är väl att liksom mycket av samtidsarkitekturen så kan också dessa byggnader stå var som helst. Jag tror inte att detta blir epokgörande för bilden av Karlskrona.”

Den visuella retoriken är intressant. Ett ”utformningsalternativ” i miljöbedömningen består av några taffligt ritade huskroppar som förefaller vara dåliga exempel på bostadslängor från 50-talet. Wingårdhs förslag pyntas visuellt dominerande med en elegant marina som exploatören inte åtar sig eller åläggs tillföra.

När exploatören, Torsten Kai-Larsen till slut efter en kritisk ledare i BLT går in i debatten, som kommunen dittills skött åt honom, gör han två häpnadsväckande påståenden. Han hävdar att det inte varit ett självändamål att ”sticka ut”. Kommunens planer och arkitektens skisser säger motsatsen – färg, form och placering är uttryck för Gert Wingårds vanliga ambition att sticka ut. Kai-Larsen har dessutom i sin alternativa verklighet bara mött positiva kommentarer!

Hitlers riksarkitekt Albert Speer konstaterar i sina memoarer att planerare frestas att göra stora avtryck. Det är nog så man ska se lådorna på Kilströmskajen – Wingårdh söker odödligheten på världsarvets bekostnad och lokala politiker och planerare smickras av att få agera möjliggörare.

Lars Emmelin, Professor emeritus, Fysisk planering, BTH