Debatt

Poliskrisen – följden av ett framhastat beslut

,
Foto:

Lag och ordning har seglat upp som en av de tre frågor som bekymrat folk mest just nu. Det ökade våldet i kriminella gäng och polisens problem med att lösa dessa är en viktig förklaring.

Bakom krisen för svensk polis och den sjunkande förmågan att klara upp brott är bara delvis orsakat av det ökade dödliga våldet i gänguppgörelser. Än mindre så en direkt konsekvens av den stora flyktinginvandringen som ställt krav på mer polisbevakning vid våra gränser. Problemets kärna ligger dock i de stora effektivitetsförluster som följt i spåren av i den av alliansregeringen och justitieminister Beatrice Ask framhastade omorganisationen som drevs fram trots att en majoritet inom polisen varnade för den. En mätning visade att bara var tredje polis trodde att den nya organisationen skulle ge de utlovade förbättringarna.

I en artikel i Polistidningen i september 2012 förklarade Beatrice Ask att polisen behövde göras om och att lösningen för framtiden var att skapa en enda polismyndighet. Hon satte samtidigt upp den tidsram utredaren fick på sig för att förbereda förändringen. Den nya polisen, där landets 21 tidigare självständiga polisdistrikt slogs samman till en enda rikstäckande myndighet, och klar 1 januari 2015. Utredaren Nils Öberg beräknade kostnaden för detta till 230 miljoner.

Tidigt stod det dock klart att den i och för sig i tid sjösatta omorganisation vållade fler problem än den löste. Den skapade oro inom polisen - inte minst när 2900 chefer blev uppsagda och tvingades börja söka om sina egna tjänster. För de enskilda poliserna gick allt mer av den tid som borde ha använts till utredningar och brottsbekämpning i stället åt till att hitta sin roll i den nya organisationen.

Från polisfackets ordförande Lena Nitz kom varningen att man med omläggningen och det sätt den började genomföras på var på väg att slå sönder hela polisverksamheten. Mängden av nya ärenden samlades på hög. Och de kriminella gängen noterade snabbt att polisen inte längre hann utreda och lagföra brottslingarna.

Den nya organisationen har på många håll påtagliga bristen av närvarande polis. Det av utredarna uppsatta målet med polisen närmare medborgarna har missats grovt. I glesbygd och på mindre orter – även nära städer - är frånvaron av polis en realitet. Följden av det är en bland medborgarna ökad känslan av otrygghet och känsla av övergivenhet av den rättsvårdande myndigheten. Och med detta en sjunkande tillit till polisens såväl vilja som förmåga att skydda och hjälpa om något brott skulle inträffa. Den bristande tilliten riskerar också att drabba viljan att vid brott ens kalla på polis, än mindre att samarbeta med den. Till det bidrar också att utryckningstiderna blivit längre. Och fakta visar att allt färre brott klaras upp och att färre utredningar om brott lämnas över till åklagare för åtal och rättegång.

Det riktigt allvarliga med den hafsigt beslutade och snabbt genomförda förändringen är de långsiktiga konsekvenserna. Samtidigt som nya chefer utan poliserfarenhet fått ta plats i ledande funktioner har erfarna poliser lämnat yrket. Den nyrekrytering som sker räcker inte för att fylla de luckorna. På polisutbildningarna står många platser tomma, trots försöken att genom minskade antagningskrav (sänkta begåvningskrav) få fler sökande. Att en mer uttunnad polisorganisation kan få till följd att enskilda i högre grad - med oacceptabla konsekvenser - börjar ta polisiära uppgifter i egna händer. En ny riskfaktor.

Den som fått bära mest ansvar för polisens misslyckanden är rikspolischefen Dan Eliasson. Att han varit väl medveten om problemen är klart. I ett uttalande har han sagt att det var fel av den förra regeringen att låta externa utredare stöpa om polisen, liksom att konstatera:: När en myndighet förändras så är det verksamheten själv som ska ta ansvar för det.

Att nu få ordning på polisen och dess effektivitet nu är ett Sisyfos-arbete. För medborgarnas och rättssäkerhetens skull måste omstöpningen nu inom de nya ramarna tillåtas ske långsiktigt, Inte ogenomtänkt göras så att åtgärderna skapar fler problem än de löser. Klokt därför också av statsrådet Ygeman nu att låta rikspolischefen Dan Eliasson slutföra jobbet med den nya omorganisationen samt att öka polisnärvaron på gator och torg. En tuffare lagstiftning mot vissa typer av brott – olaga vapeninnehav etcetera – behövs, samt att plocka in, lagföra och straffa gängbrott. Medborgarnas förtroende för polisen måste förbättras.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker