Därför blir det fel ibland

Varje dag innehåller BLT material som ungefär motsvarar en bok. När vi inleder varje morgon med ett nyhetsmöte är mycket av nästa tidning fortfarande blanka blad. Vi vill ju vara så aktuella som möjligt.

Våra reportrar jobbar ofta i ett rasande tempo. Så fort det exempelvis inträffat en olycka förväntas vi rapportera om den på blt.se. Vi är tränade i att skriva snabbt men ska dessutom formulera oss så att en bredare läsekrets hänger med i svängarna, och på ett sätt som väcker folks intresse. Produktionstakten gör misstag oundvikliga men den helt felfria tidningen har aldrig funnits, även om vi naturligtvis försöker minimera felen så långt det går.

Vissa hävdar att felen blivit fler i takt med att korrekturläsarna försvunnit, men jag håller inte med. Fel har alltid funnits. Förr, när det fanns fler led innan reporterns text landade i tryckeriet, var det förvisso fler som kunde upptäcka eventuella grodor men samtidigt var risken större för att fel uppstod på vägen.

Under 80-talets brytningstid, när skrivmaskinerna, faxarna och teleprintrarna fortfarande fyllde lokalerna med sitt ivriga smattrande men datorerna börjat sitt intåg på redaktionerna, hade jag en kollega som fått gå datakurs och för några arbetskamrater skulle demonstrera vad han lärt sig. Stolt över att vara något av en pionjär på den aktuella tidningen visade han sök/byt ut-funktionen i ett TT-text om en match mellan världsstjärnorna Ivan Lendl och Björn Borg. ”Titta här”, sade han stolt och bytte ”Ivan Lendl” mot ”Ivan den förskräcklige” med en enda tangenttryckning. Arbetskamraterna blev mäkta imponerade. Men kollegan råkade spara ändringen - och när sportredigerarna strax före tryckstart hamnade i tidsnöd lade de in texten på en sida utan att hinna läsa så noga som de borde. Dagen därpå fick prenumeranterna ta del av ett helt tennisreferat om hur ”Ivan den förskräcklige” spelat mot Borg.

Kollegan hade senare oturen att vara inblandad i en annan graverande fadäs: Han fick under en paus infallet att skriva en påhittad historia om blågröna alger som på något sätt hamnat i bensin som stans raggare tankat bilarna med. De rasade nu mot en av de lokala mackägarna, fullt namngiven i texten som alltså inte alls var ämnad för publicering. Ändå hamnade alstret i det redaktionella datasystemet och låg på kvällen som färdig artikel ute i sätteriet. Den kände deckarförfattaren som vikarierade som nattchef behövde något bra till ett par tomma spalter, tyckte vid en snabb koll att bensinstoryn verkade bra och lät den gå i tryck. Reaktionen hos ansvarig utgivare nästa dag kan ni säkert gissa. Den lämpade sig inte alls för tryck.

Trevlig helg!