Kulturhuset, ett övergrepp på världsarvet
Uppgiften är att få fram spännande arkitektur, som inordnar sig i torgets sammanhang och dessutom levererar de funktioner kulturhuset ska ha. Inget av förslagen klarar dessa två krav. De vinnande förslagen är sammanhangslösa byggnader, som kunde byggas var som helst – utom som kulturhus på Stortorget i Karlskrona. Kanske är det så att illa att ingen av de primadonnor, som lämnat förslag, förmår inordna sig i ett historiskt sammanhang med spännande, nyskapande arkitektur. De ritar enligt ariktektgurun Reem Kolhas motto ”skit i sammanhanget”. Det föreslagna kulturhuset riskerar att vara ett så påtagligt övergrepp på Världsarvet att Unesco och ICOMOS säkert reagerar.
En av Sveriges mest framstående planerare, som jag pratade med om förslagen, pekade på två saker. För det första ska ett förslag respektera ett monumentalt torg dominerat av kyrkor. Ett sätt att göra det är att respektera omgivande taklinje. För det andra finns ett belysningsprogram, som alla förslagen slår sönder med sina kraftigt ljusstrålande fasader.
En kritik av helt annat slag för BLTs gästskribent Peter Salander fram i sin recension av de vinnande förslagen. Han påpekar att inget av förslagen uppfyller de krav på funktioner som kulturhuset ska ha och som var utgångspunkt i arkitekttävlingen. Det går kanske helt enkelt inte att knöla in det kulturhus Karlskrona vill ha på den tomten. Detta påpekade Salander redan i november 2018 Det säger något bekymmersamt om juryns kompetens. Och om förslagsställarnas hållning till uppdraget. Ska förslagen bearbetas för att bli ännu mer dominerande? Eller ska funktioner i kulturhuset offras?
Lennartsson bidrar med två svårslaget oseriösa argument. Han påpekar förnumstigt att kyrkorna och rådhuset en gång var ett stilbrott mot landsbygdens torpkultur. Det är svårt att hitta ett mera irrelevant argument mot att idag bryta 1700-talets monumentalarkitektur. För det andra avfärdar han arkitekturupprorets motförslag – en trist kasern – med att det är en snabbskiss medan det vinnande förslaget inneburit en omfattande tidsinsats. Ett haveri blir knappast mindre av att det tagit tid att åstadkomma!
För Lennartsson är arkitektur bra om den återspeglar en luddig ”tidsanda”. Arkitektur ska bryta med det förgångna, vara ritad idag och ha kostat mycket pengar. Lägg till en allmän kändisdyrkan. Som Ivar Wenster påpekat: Lennartsson jagar efter en överspelad modernitet där det nya är bra enbart i kraft av att det är nytt! Hans syn blir ett tragiskt eko av mellankrigstidens socialistiska arkitekturprogram ”Acceptera”. Det är oroväckande för Karlskrona och Världsarvet att Lennartsson har en oklart avgränsad roll i formandet av staden, som kommunalpolitiker och företagare med uppdrag hos diverse byggherrar.
Lars Emmelin, Karlskrona
