Jag älskar mitt jobb, men...

Och det gör mig inte så mycket att tiden på julafton och nyårsafton blev på jobbet med de äldre i stället för hemma. Men det som gör mig så otroligt besviken är när lönen väl kom efter dessa högtider och det knappt var någon skillnad från när man jobbat en månad utan några röda dagar.

Här spenderar vi vårdpersonal våra högtider, med vår "andra familj". För det är vad jag skulle vilja kalla dem, vår andra familj. Det är vad vi är för många, deras familj. Många har ingen anhörig kvar, av olika anledningar, eller så är barn och barnbarn bortbjudna till vänner och släkt för att skapa nya traditioner kring jul, midsommar, påsk och allt därtill.

Och de äldre, de sitter med oss, äter lite gott, pratar minnen och kanske fäller en tår eller två när man kommer in på gamla traditioner med den bortgångna äkta hälften eller en vän som lämnat jordelivet. Någon kanske blir arg och ledsen för att han/hon vill hem till mor och far för att fira, men glömt bort att de gick bort för över 30 år sedan.

Vi kramas, bråkar, gråter och skrattar tillsammans, precis som en familj ska göra. Och även om vi själva gärna nog hade suttit med våra egna familjer hemma i stugorna med Kalle Anka, tomtar och paket, så är vi ändå där och håller de händer som behöver bli hållna, torkar de tårar som rinner, och skrattar åt Kalle Anka på tv. För det är de värda, de personer som byggt upp det samhälle vi lever i, alla 365 dagar om året.

Enligt ny forskning är oönskad ensamhet värre än rökning för hälsan. Många skulle inte vilja vara ensamma någon tid på året och speciellt inte vid våra högtider. Att vi då som vårdpersonal bara kan finnas där som en trygghet, som en vän eller bara som en närvarande gör att jag ändå känner att det är värt det. Men vad är vi värda, vi som är hos de äldre i vått och torrt, i magsjuka och influensa, jul som midsommar?

Strax över hundralappen i timmen extra är vi värda, för att missa minnen som vi kan berätta för vårdpersonalen när vi äter julbord på äldreboendet om 60 år. Om en person på en fabrik hade behövt hoppa in en julaftonskväll hade den personen troligen fått mer än 103 kronor i timmen, vilket gör ont i mig. Är det industriella verkligen så pass mer viktigt än vår egen välfärd?

Som sagt, jag älskar mitt jobb, men är det värt att offra mina framtida minnen för den hundralappen extra?

Undersköterska Asarum