Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Debatt

Det kan bli ett lyft för räddningshelikoptrarna

I en föränderlig tid där det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet ständigt är föremål för debatt så  ändras förutsättningarna också för räddningstjänsterna. Det är dags nu att ta ett nytt steg i utökad samverkan.
SJÖRÄDDNING • Publicerad 22 januari 2018
Detta är en insändare i Blekinge Läns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är många inblandade i ”sjöräddning” (SAR) och allt bygger på just samverkan – och så är det i de flesta länderna i världen.
Det är många inblandade i ”sjöräddning” (SAR) och allt bygger på just samverkan – och så är det i de flesta länderna i världen.Foto: Patric Söderström

Försvarsmakten har sedan början av 2000-talet varit inne i en förändringsfas vad gäller egna helikoptrar. De gamla helikoptersystemen, Vertol och Puma, avvecklades i förtid och utlovade nya leveranser av NH90 försenades med mer än tio år.

Jag fick under min tid i Centrala Samrådsgruppen för sjöräddning höra att till 2018 skulle Försvarsmakten hunnit återta förmågan att samverka i sjöräddning och dessutom kunna undsätta egna flygbesättningar i nöd, så kallad FRÄD. Med FRÄD menas i huvudsak flygräddning av Försvarsmaktens egen flygpersonal, främst Gripen piloter.

Annons

Vi är där nu.

Det talas i medierna ofta om att Försvarsmakten tidigare har huvudansvaret för ”sjöräddningen” i riket. Så är det inte. Försvarsmakten har som alla andra deltagit som en samverkanspartner med sina resurser, inklusive helikoptrar ända tills den dag helikoptrarna plötsligt ställdes på backen av Försvarsmakten själv. Tack och adjö. Förbandsnedläggning var orsaken.

Hade Försvarsmakten haft huvudansvaret för ”sjöräddningen” hade de självklart aldrig kunna agera så. Så uppfattade jag det hela.

Sjöfartsverket som haft totalansvaret sedan kriget fick mycket snabbt improvisera nya lösningar. Det finns debattörer och till och med en riksdagsman som gång på gång sprider desinformation om de faktiska förhållandena. Det är många inblandade i ”sjöräddning” (SAR) och allt bygger på just samverkan - och så är det i de flesta länderna i världen. Allt regleras via FN under avdelning IMO-SAR. I Sverige deltar Sjöräddningssällskapet (2017 hela 86 procent av SAR-fallen), Kustbevakning, lotsbåtarna, de kommunala räddningstjänsterna och Försvarsmakten i ”sjöräddning, SAR”.

All närliggande sjöfart måste också enligt sjölagen delta i sjöräddning. Så är det. Samverkan fungerar alldeles ypperligt i dagens verklighet.

För att ha en god beredskap med räddningshelikoptrar (cirka 15 procent av alla SAR-insatser) har det tidigare ansetts att det behövs fem helikopterbaser med 15 minuters beredskap.

Vi ser nu allt oftare Försvarsmakten:s nya helikoptrar i luften och i medierna kunde man förra veckan läsa om att ytterligare nya piloter blivit godkända. Bra. Med den nya förmågan hos Försvarsmakten så tycker jag att det är på sin plats att Försvarsmakten ansvarar för större delen av den egna FRÄD-verksamheten.

Om Försvarsmakten tar hand om huvudansvaret för Norrlands- och Gotlandsbaserna som har det största intresset för Försvarsmaktens FRÄD-verksamhet skulle en stor del av problemet vara löst, på bästa sätt. Baserna på Visby och i Umeå kan utveckla samverkan med lokala räddningstjänster allt efter behov, till exempel vid räddning i fjällmiljö och dessutom vara en viktig del i ”sjöräddning” i området kring de båda baserna. Sjöfartsverket skulle då som civil huvudman för SAR kunna ägna hela sin kraft åt baserna i Göteborg, Ronneby och Norrtälje, kanske med nya besättningar från bemanningsföretag om avtalsförhandlingarna misslyckas?

Anders Jönsson

Pensionerad sjöräddare.

Annons
Annons
Annons
Annons