#deadline på allvar nu

”I samma stund min chef blev friad blev jag dömd. Så var det. Och tystnaden är det ställe där jag lever mitt liv. Han blev friad och jag får aldrig mer ställa mig upp och säga: detta hände mig.”

Så börjar den oerhört drabbande texten från ett våldtäktsoffer. Det kunde ha varit vem som helst. Det kunde ha hänt på vilken arbetsplats som helst. Men nu handlar det om en kvinna i min egen bransch. En kvinna som totalt gick sönder när rättegången mot hennes våldtäktsanklagade chef slutade med att han friades. Det är en berättelse om hur offret nagelfars, hur hennes karaktär sätts under lupp, hur förundersökningen på närmare 2 500 sidor nästan uteslutande handlar om henne men bara till en bråkdel om mannen.

Och man läser. Och tänker att om någon någonsin trott att en bransch som bygger på kunskap och fakta skulle vara förskonad från de allra grövsta påhoppen, ja, då måste de villfarelserna för alltid vara borta nu. Den där grabbiga jargongen på redaktionsgolvet förr, bilden av att den ”riktige” journalisten var en man som ensam jagade och fällde sitt byte, föraktet som ibland inte ens doldes för det som kallades för ”det kvinnliga materialet” i tidningen och därför inte räknades. Nog trodde man att det vuxit bort med åren, i takt med att allt fler kvinnor fått sätta sin prägel på det redaktionella arbetet, och att det liksom var allt.

Men när tusentals kvinnliga journalister går ihop och under hashtagen #deadline vittnar om sexuella trakasserier och manlig härskarteknik, då byts berättelserna om skamliga förslag och nattliga sms endast mot vittnesmål om slippriga kommentarer, tafsande händer, öppen sexism, förminskanden och regelrätta övergrepp. Om våldtäkter på reportageresan. På personaltoaletten. På konferensen.

Jag kan nästan inte beskrivna vad jag känner när jag läser. Ilska. Sorg. Men mest besvikelse. Över att min egen yrkeskår, som annars håller etiken så högt, inte är bättre. Över att det mitt i den flodvåg som nu sveper över hela samhället fortfarande finns dem som vill lägga skulden på kvinnorna genom att säga att de hade väl kunnat säga ifrån.

Samtidigt. Nu har vi chansen att städa upp. Rannsaka oss. Undersöka om de här tendenserna också finns i vår egen organisation - och i så fall ta tag i dem och se till att vi jobbar ännu mer förebyggande. Inte bara uppdatera aktuella policydokument utan faktiskt på allvar diskutera hur vi ser till att alla kan må bra på jobbet. Det jobbet är igång i de flesta mediehus, vågar jag nog påstå. Naturligtvis även på BLT, där vi har absolut nolltolerans mot sexuella trakasserier.

Ingen kvinna, vare sig tillsvidareanställd eller vikarie, ska behöva tvivla på om de vågar berätta för mig eller någon annan chef ifall de upplever kränkningar på jobbet eller ute på uppdrag.