BLT-reportage

Blekingeforskaren: ”Den stora massan barn lämnas i sticket”

Enligt den kände ungdomsforskare- Mats Trondman, från Olofström, har idrottsrörelsen själv skapat ett system med en svårlöst konflikt, där starka krafter ställs mot varandra.
Och den stora massan idrottande barn lämnas i sticket.

BLT-reportage

Mats Trondman, professor i kultursociologi vid Växjö universitet, fick uppdraget att genomföra en studie av ungas delaktighet inom idrotten.
Han fann ett dilemma mycket större än att föreningarna struntar i barnrättsperspektivet.
Och som han ser det är det idrottsrörelsen som själv byggt in denna konflikt i sin programförklaring. Genom att å ena sidan säga att barnidrotten är på skoj och att barn ska kunna växla mellan olika idrotter. Samtidigt som det ligger i idrottens kärnlogik att vinna.
Den officiella ståndpunkten blir då att den kravlösa idrotten ska gälla upp till 13 år. Sedan kan man satsa mer på det andra.
– ?Man har löst det i idrottens finrum. Men i verkligheten går det inte ihop, säger Mats Trondman, som tycker att det är synd att det blivit två starka och mycket högröstade läger i en på snudd olösbar konflikt.
– ?Det är fel att ställa barnrättsperspektivet mot ett mer elitinriktat idrottstänkande, säger han.
Som Mats Trondman ser det är båda perspektiven viktiga.
Att barn ska må bra, ha roligt och inte känna sig pressade när de idrottar är en självklarhet.
Men han är också beredd att försvara idrottens kärnlogik – så länge det sker på barnens villkor.– ?Det vore väl fruktansvärt tråkigt att förneka det perspektivet. Många barn vill bli bättre och utvecklas i sin idrott. Ska man säga till dem och barnen som gillar matte att de inte får lära sig mer eller att alla ska spela fiol lika taskigt?
– Och man ska nog vara lite försiktig när man romantiserar spontan-idrotten. Barn kan vara nog så grymma mot varandra när de vuxna inte är med.
Men det allvarligaste är, enligt Mats Trondman, ändå att den största gruppen idrottande barn helt glöms bort.
De som slutat alldeles för tidigt.
– ?Någonstans i 13-årsåldern kommer andra intressen in i bilden. Skolan kräver mer och idrotten blir plötsligt på allvar. För de flesta ton- åringar är detta inte speciellt dramatiskt, de är inte arga eller så. Men frågar man dem, uppger de flesta att de gärna hade fortsatt om villkoren sett annorlunda ut, säger Trondman och pekar på en annan grupp unga: Nämligen de 15 procent som aldrig varit med i någon idrottsförening, men som hade velat idrotta om utbudet varit bredare.
– ?Dessa ungdomar vill också bli tagna på allvar. De vill ha en tränare, en plan att spela på och egna tröjor. De vill att det ska vara på riktigt men inte på ”riktigt, riktigt”.
Som han ser det är det allvarligt att en ”kommunal angelägenhet”, tillåts fortsätta i samma hjulspår. Och han jämför idrottsföreningarna med biblioteken, som förväntas tillfredsställa alla smaker och åldrar.
Här köper han inte argumentet att det inte finns några ledare.
– Många unga uppger att de vill vara ledare, men de får aldrig frågan. Här skulle man kunna rekrytera dem som är på väg från föreningen.
Vem vet, kanske dessa unga skulle hitta tillbaka till sin idrott och bli precis så duktiga som forskningen visar att de kan bli när kroppen fått växa till sig.
– Det är inte bara förkastligt ur ett barnrättsperspektiv att sålla ut barn så tidigt som vi gör. Det är oerhört kontraproduktivt ur ett elitidrottsperspektiv också. En liten nation som Sverige har inte råd med det, säger Mats Trondman, som tror att enda vägen är mer diskussion och utbildning i föreningarna.
Här tycker han att föräldrarna absolut ska engagera sig för ett breddperspektiv. Om inte annat för att det gynnar barnen. Både deras egna och andras.