Fredag 29 jan 2010, 20:16
Emil, Jag, John, Nour, kocken och Janne. Finn sex rätt.
Vilken underbar kväll jag fick uppleva igår. Nour El Refai skulle hyllas på Babel och hon hade önskat en låt med oss. Så vi var ditbjudna, tillsammans med Emil Jensen. Förutom oss skulle också Jesper Rönndahl uppträda. Nour, Emil och Jesper är några av mina absoluta favoriter. Programledare var Kristoffer Jonzon och det jobbet utförde han utomordentligt. Han sjöng dessutom en cover på en av Moto Boy's låtar till Nours ära och det lät underbart. Innan det hela drog igång satt vi nere i logen och pratade. Jag med Janne i famnen. Han är inte ens två veckor gammal och är redan tjenis med både Nour och Emil. Jag hann tyvärr inte presentera honom för Jesper ordentligt. Men, ändå, vilken start i livet!
Joppe, Jannes kusin, var också med i logen och han spydde på Nours fina kläder fem minuter innan showen startade. "Det är mitt fel, jag tryckte för hårt på magen!", sa hon. "Det var bara en fuktigt rap", fortsatte hon.
Innan vi skulle börja spela ville jag säga att trots att jag bara träffat Nour tre gånger innan, är vi närmare varandra än vi tror. För några timmar innan vi begav oss till Babel så bytte jag blöjer på Janne samtidigt som jag kände mig lite torr om läpparna. Så jag tog lite av Jannes stjärtsalva och smörjde mina läppar med - vi hade ju lite bråttom. När vi gick upp för att spela så gav jag Nour en kram och en puss på kinden. Då kom jag på det gamla tankeexperimentent att man bara är fem handslag från vem som helst. Och att Nour nu var bara en kindpuss från min sons stjärthål. När jag konstaterade detta log Nour och slickade sig om munnen. Jag gjömde att säga poängen, att vi är närmare varandre än vi tror. Därför skönt att ha en blogg.
Janne satt i logen med min svägerska under vår tre minuter långa låt. När sedan Emil skulle spela så gick vi ner och hämtade Janne. Det blev hans första liveupplevelse och det kunde inte blivit bättre.
Vid något tillfälle sa Nour att hon var en "tjej med dålig hållning, i fina kläder, som inte vet vad hon ska säga". Jag hoppas att hon vet att hon är något helt annat än just det ovanstående. Typ: "En tjej med perfekt hållning och fina kläder och som vet exakt vad hon ska säga. ..och som älskar Sunes Sommar".
Det var en fantastisk kväll och när vi kommit hem och återgett allt vad alla sagt under kvällen avslutade Mia med följande mening: " Ja, jag älskar Nour!". Perfekt sammanfattning av kvällen.
Jag tror att alla inblandande var väldigt nöjda med kvällen och det känns underbart att vara delaktiga i en succé. Hyllad är igång och det är bara att köra på Kristoffer!
Tisdag 26 jan 2010, 22:31
"Jag sover en stund, men om nån kommer förbi med glass får de gärna dutta lite på tungan. Ni behöver inte väcka mig".
Idag var vi på det relatvit nya köpcentret ENTRÈ här i Malmö. Janne var med och jag bar han stolt på min arm hela dagen. När jag satte mig ner med honom och väntade på att Mamman skulle komma med Kaffet kom två 65+ kvinnor och de pausade i konversationen när de såg Janne ligga och sova som en säck potatis över min mage. "Åh, det ser skönt ut" utbrast den ena. "Han är inte gammal?" Nej, han är en vecka idag! sa jag stolt. "Åh, herregud!", kontrade kvinnan. När vi sedan hade druckit upp och jag fått ett tiotal vänliga blickar från en massa kvinnor och vi åkte till Willys så mötte jag ett gäng fjortistjejer vid ingången. "NEJ, VILKEN SÖT BABY!!!" skrek de och mamman, som kom lite efter oss undrade vad som hänt. Succé, din son gör succé, svarade jag.
Det är helt sjukt vad ett barn i famnen gör för mottagandet. Hundtricket i all ära, men babytricket måste vara oslagbart. Lite svårarrangerat bara.
Nu har Janne badat för första gången. Det gick bra. Trots att han kissade på mig precis innan badet så älskar jag honom så det gör ont. Jag ska inte tjata om det, men så är det.
Söndag 24 jan 2010, 20:35
Janne.
Tack för alla gratulationer. Man blir rörd när man får hälsningar från alla möjliga och omöjliga håll. Det värmer!
När följande historia äger rum var min son ännu icke namngiven.
När mamman skulle gå på besök hos en sjukgymnast för nyblivna mammor körde jag henne. Jag släppte av henne utanför ingången, för vi var lite sena, och jag parkerade bilen med min son. Det var ganska kallt ute så jag hade bilen igång medan jag satte mig i baksätet hos mitt barn, som låg och sov. Bilen var igång för att få värme, inte för att jag ville förstöra miljön. Då körde en bil upp bredvid min, det var en tant som undrade om vi var på väg eftersom bilen var igång. Jag skakade på huvudet och pekade på barnstolen. Då blev tanten ursinnig. Jag fattade ganska snabbt att hon kört omkring och letat parkering länge. "Du kan för fan inte stå med bilen igång då!", skrek tanten. Jag hörde henne tydligt fast varken hon eller jag hade fönstret öppet. Jag skakade instämmande på huvudet. Nej, det kan jag jag ju inte. "Men stäng av bilen då!", fortsatte den sinnesjuka kvinnan. Jag nickade instämmande. Jag det ska jag göra. Hon gasade iväg och jag satt kvar med bilen igång och tittade och luktade på mitt lilla underverk.
Efter någon minut kom tanten tillbaka. Nu var hon fullständigt rasande. Hon tittade in genom rutan och la sig på tutan. Hon såg att jag satt och vaktade mitt sovande barn och hon tutade! Sonen skakade till och hondjävulens signalhorn fungerade som ett getingstick i stjärten på tjuren Ferdinand. Jag sa ändå tyst och lugnt för mig själv: "In the name of my unnamed son I'm gonnna give you the finger!" Sen tittade jag henne djupt in i ögon - försökte skada henne med blicken - och skickade helt primitivt mitt allra längsta finger! Det var första gången jag gjort det någonsin. Och det var värt väntan. Åh, så skönt det var.
Kvinnan körde iväg och skämdes (hoppas jag). Sonen vaknade till. Jag stängde av bilen och gick in till mamman. Senare på kvällen gav vi vår son namnet Janne Junior Bob. Om något år ska jag lära honom skicka finger åt alla som inte låter honom sova. "Din kropp, Janne, vet bäst själv när den är utsövd".
Torsdag 21 jan 2010, 02:14
När jag skäller på honom känns det som om han inte vill förstå mig.
Jag har blvit pappa, det trodde ni aldrig va?!
3590g, 51 cm.
I nuläget heter han "nummer 231", jag gillar det mer och mer.
Återkommer i ärendet, måste uppfostra lite.
Söndag 17 jan 2010, 17:31
Markus Larsson på aftonbladet.
Igår kväll kollade vi på årets grammisgala på aftonbladets hemsida. Ville ju kolla hur det gick för Frejs Maskinen och få lite koll på vem som fick vad osv. Jag tänkte på några saker.
Kent är ett fantastiskt bra band. Kommer ihåg när jag hörde dem första gången, det var en natt när jag bodde på vinden på Tallets musikförening (250 kr/mån!). Jag kom hem sent efter att ha varit och spelat på Kulturen i Ronneby, tror jag. Jag satte på nattradion och så hörde jag gruppen för första gången. Hade hört talas om bandet men aldrig hört dom med egna öron. Det var natt och det började ljusna, nattradion spelade Kent. Fåglarna hade börjat kvittra och jag var helt slut med kunde inte sova. Det var ett perfekt ögonblick att höra Kent för första gången. Sen dess har gruppen gjort ett antal skivor och de gör aldrig något dåligt.
Jag har alltså största respekt för Kent och speciellt Jocke Berg. Blev ändå så förvånad över att han var tvungen att stå och SMS:a när de blev intervjuade efter att ha fått priset. Och att det efter alla dessa år fortfarande ska vara så mycket yta och attityd när man intervjuas. Efter 20(!) grammisar. De har all rätt att tycka att Grammisgalan är nåt som man inte bör bryr sig om, men då förstår jag inte att de var på plats överhuvudtaget. De sa mycket bra saker om hur mycket hårt arbete (och självdisciplin tyckte jag mig höra mellan raderna) som ligger bakom deras framgångar. Irriterande när såna småsaker ska komma emellan.
Där tycker jag Lars Winnerbäck lyckades hela vägen. Han var uppriktigt lycklig, stolt och tacksam.
Jag blev dock inte riktigt klok på Sahara Hotnights Maria Anderssons utläggning om varför grammisarna ska utses av en jury istället för av det svenska folket. För att hon inte kunde stå emot att rösta på sig själv? Och att det var så "ovärdigt". Är det inte lika ovärdigt att stå och fjäska framför grammisjuryn på scen i värsta blickfånget?
Det bästa talet tycker jag att Amanda Jensen höll. Hon sa att hon hade hållit grammistalet hundra gånger under sitt liv i sina drömmar sen hon var barn. Och att hon nu skulle ville säga till barnet inom henne att hon nu lyckats också på riktigt. Det var fint. Önskade att Jocke Berg skulle visat prov på han också kan uttrycka sig - som vi vet att han kan. Men han sa inte ett ljud.
Blev glad över att se Mont Mardié i slutet av galan. Han har en väldigt sympatisk utstrålning, härliga sånger och en skön röst.
Dinosaurien Markus Larsson på aftonbladet sa att han trodde att det faktum att det nästan bara var en massa gubbar som fick priser (i år igen!!!) bara var en tillfällig slump som skulle rätta till sig i långa loppet. På den kvinnliga intervjuarens konstaterande svarade han: "Vad har du för problem med gubbar?". Det sammanfattar synen på jämställdhet januari 2010.
Det blev inga priser för Frej men det måste varit första gången någon från Blekinge blvit nominerad i den kategorin. Coolt. Blekinge, here we come!
Fredag 15 jan 2010, 18:58
"Nej, jag har blivit lurad!"
Som jag skrev igår så har jag nyligen köpt en ny dator. Men det var inte så enkelt som man kan tro att få tag på en. Jag tänkte att jag skulle köpa en begagnad för att rädda jorden från miljöförstöring och för att helt enkelt få mer för pengarna. Så jag satt uppe hela nätterna och läste blocketannonserna, uppdaterad en gång i halvminuten.
Plötsligt, vid elvatiden dagen innan nyårsafton, så dök en annons upp. Nej inte en annons förresten, utan the Annons med stort A. Det var en kille från Kalix (redan där skulle skulle jag börjat misstänka något eftersom han så vänligt erbjöd kunden att komma hem och kolla på den innan köp). Han skulle ha 3500 för en dator som skulle kostat över 17 tusen kronor! Jag började darra och sa att "Jag tar den!" i ett sms till killen. Han hade skrivit i annonsen att man kunde höra av sig när man ville på dygnet (här borde misstanke numero två infunnit sig eftersom jag sent på natten inte kunde ringa och kontrollera att killen var den han sa sig vara). En liten stund efter ringde han upp mig. Och han lät så fin och snäll och ung. Jag tänkte att så lätt kommer man inte undan den Lindquistska granskiningen. Så jag utbrast med auktoritär stämma: "Hur kan jag veta att du är den du utger dig för att vara?". "Du kan kolla upp mig på hitta.se", sa killen på halvtaskig kalixdialekt. " Deal!", sa jag och överförde pengar till honom.
Nästa dag, när jag hade nyktrat efter min "once in a lifetime deal- fylla" insåg jag att det kanske var för bra för att var sant. Och mycket riktigt så svarade han inte på mina SMS. Och någon dator dök inte upp. Jag skrev i ett SMS att "överför pengarna til mitt konto igen, så gör jag ingen anmälan". Inget svar. Skickade ett till: "Jag väntar barn!" Inget svar på detta nu med facit i hand, något desperata SMS.
Nu har jag suttit i telefonköer till polisen och banken och jag har mailat blocket och lagt ner en massa tid på att polisanmäla killen. Jag vet inte om det är värt det. Jag är inte arg på killen. Vi behöver alla pengar till mat på bordet. På Polisen sa de att de hade fått fast en blocketbedragare som härjade innan årskiftet. Att det antagligen var densamma som jag hade lurats av och att allting antagligen skulle lösa sig.
Pengar har tillfälligt bytt konton och tillbaka igen och jag fortsätter mitt liv som vanligt medan den unga kaliximitatören får skaka galler. Det är konstigt och jag är delvis skylidig till det.
Nu vill jag inte att ni ska kommentara här att jag gjorde rätt, det vet jag att jag gjorde. Men visst är det konstigt.
Torsdag 14 jan 2010, 19:14
Här sitter jag och dricker mitt kaffe om dagarna, i väntan på min son. Could have been worse.
Nu var det länge sen jag bloggade och det har flera orsaker.
Orsak 1:
Min gamla dator fått spader och en ny har inhandlats. En mac. Jag har alltid använt PC innan och det bästa med PC:n är ju att man kan högerklicka. Det kan man inte på en Mac, vilket är oerhört provocerande. Mitt användarnamn och lösenord sparades på min PC, så jag behövde aldrig skriva in det för hand. Nu när jag köpte Macen hade jag glömt bort dessa uppgifter, vilket också var provocerande, och jag glömde förstås bort uppgifterna. Men, när jag vaknade i morse kom jag på lösenordet: "MiNhaNdLÄgGaRePåCsNrÄeTtMoNsTeR".
Orsak 2:
Jag går omkring och tänker på det som stundar för mig i dessa dagar. Nämligen det faktum att jag ska bli pappa för första gången. Det har inte känts helt oproblematiskt att blogga om detta, därför att det är inte bara jag som ska bli förälder och vad kommer min son (100% säkert enligt barnmorskan) att tycka om att jag bloggar om honom när han inte ens är född. Igår frågade jag honom genom en toalettrulle strax till höger om mammans navel. Sparka en gång för "Det är ok!" sparka 23 gånger för "Nej, det är inte ok". Han sparkade 9 gånger, jag tar det som ett "Ja". Skönt. Mamman har redan gått över tiden så han kommer komma vilken dag som helst. Obegripligt spännande.
Nyheter inför bloggåret 2010:
Jag är väldigt förtjust i Emil Jensen. Istället för blogg skriver han rapporter på sin hemsida (gå in och läs!). Någon berättade att han för dessa rapportet skrivit något man skulle kunna uppfatta som dogmaregler. Det handlade om hur lång tid varje rapport skulle ta att skriva och att han endast hade begränsade möjligheter att ändra texten efteråt. Detta tycker jag låter som ypperliga idéer. För att bloggande inte ska ta för mycket tid för mig så ska jag ställa äggklockan på 40 min när jag sätter mig framför datorn. Sen ska varje inlägg vara färdigskrivet och upplagt när klockan ringer.
Billienyheter:
Vi håller ju p åatt spela in vår femte(!) skiva för fullt. Jag jobbar från Malmö, några av de andra jobbar i studion på Tallet i Bräkne-Hoby. 12 låtar är inspelade, 4 har mixats första mixen. En av dessa låtar, "I'm' Alive", skickade vi som första singel till P3. Den har hamnat på rotation där nu. Håll öronen öppna och maila P3 om säg att den ska upp på högre rotation.
Nu har jag fem minuter till godo:
Idag var jag och fikade med Oslipat-Marcus, Jordenrunt-Kristoffer och Billie-Mia. Det var trevligt och jag insåg att jag mest varit i lägenheten den senaste veckan. Trots att jag blev förvånad över hur min röst lät, har ju knappt sagt ett ord under hela 2100, så tycker jag att jag fungerade bra socialt. En stark trea, skulle nog de andra ge mig. Nu är tiden slut. Vi hörs!
Tisdag 15 dec 2009, 13:04
Snabb som en vessla, detta var den bästa bilden jag hann ta av Marcus "J-O" Johansson.
Imorgon ska jag till Malmö igen. Känns som en evighet sedan. Jag ska gå till Möllan och skrika "Nah! Ni har saknats mig!”. På fredag ska jag se Eddie Izzard, en av mina favoritmänniskor.
I helgen fick jag oväntat besök av en annan favorit nämligen Oslipat-Marcus. Trodde han skojade när han sa att han skulle komma till Bräkne-Hoby en lördagskväll! Ta inte illa upp du borgmästare av Bräkne-Hoby, men det är inte det första stället man tänker på när det kommer till lördagsunderhållningen. Men! - det visade vara rätta stället att vara på. Jag berättade att jag precis fått Auto Tunes (det ska rätta till de falska tonerna man sjunger till exempel) till min dator. ”Får jag testa!?”, sa Marcus innan jag hunnit säga S:et i slutet på ordet. Sen började Gustav, Jag och Marcus spela in Marcus favoritsingstarlåt. Jag tror han hade lite för hög tilltro till programmet för efteråt sa han ”Jag är jävligt besviken!” han fortsatte: ”Varför låter jag som Cher?”.
Vi tröstade honom med pingis. Han blev lycklig igen.
...............
”Har du dunderhonung i håret?” frågade Inti. Jag skulle precis svara då han tog en rejäl tugga från min lugg. ”Mm, Vad gott!”, sa han och tuggade i mina känsliga (har flintskallighet i släkten) hårtestar. Jag tror han lurades för det såg inte alls gott ut.
På dagis hade fröknarna läst upp små lappar som de hade skrivit. Sen skulle barnen få gissa vilken lapp som hörde ihop med vilket barn. På lappen som hörde ihop med Inti stod det: ”Har en lillasyster, bor i Röaby. Är ibland på turne med Lagge”. Jag tycker om fröknarna på Intis dagis. De är uppmärksamma på vad och framför allt på vilka vuxna människor som barnen verkligen uppskattar. Igår gick jag på Intis Luciatåg. Jag bröstade upp mig och hade en min mössa där det stod ”Lagge” på, så att inget misstförstånd skulle uppstå. Kände dagisfröknarnas blickar efter mig, som sa ”Där är han - Lagge. Intis allra bästa kompis!”
Söndag 06 dec 2009, 14:55
Frank när han funderar på vad man kan kalla det när man byter kanaler på fjärrkontrollen.
Lars när han funderar på olika slags monster. Typ klockmonster osv.
När jag var och hälsade på mina brorsöner häromdagen hade de besök av mina gamla klasskamrat Rune. Det var flera år sedan vi sågs senast och det var en härlig återträff. Han har ett minne som visade sig vara bättre än mitt och dessutom är han en extremt bra berättare. Vi verkar båda ha en lite nostalgisk ådra och vi satt och berättade historier från skoltiden med mina brorsöner och brorsan som intresserade lyssnare. Rune berättade om när han fått nog på matten och hoppade ut genom fönstret när vår lärare var på jakt efter honom. Det var vad jag minns, att han hoppade ut från fönstret. Men han berättade vidare om hur han smet in hos vaktmästaren och skrek ”Rita är efter mig!”. Vaktmästaren som alltid var på Runes sida, sa ”hoppa in i garderoben!”. Rita kom förstås in efter en stund och frågade vaktmästaren om han sett Rune. Varpå han svarade: ”Rune, ska inte han ha matte med dig nu?”. Typ.
Så höll vi på. Rune fyllde i när jag glömt något och vice versa. Vi spelade Vänd-Tia. När Rune fick för mycket uppmärksamhet hörde jag mig själv plötsligt säga apropå ingenting: ”Jag har ALDRIG förlorat i armbrytning". Alla tystnade och tittade på mig. Sanny och Tim sa tvivlande i kör: ”Har inte Pappa vunnit mot dig?”. ”Nej, men han var nära en gång”, svarade jag. De trodde mig! Jag lyckades. Har alltid tyckt att lögnen är en underskattad lösning på det mesta och nu fick jag vatten på min lögnkvarn. Om inte brorsan, pojkarnas pappa, då föreslagit en match på plats, as we were speaking, hade allt varit perfekt.
Brorsan lyfter bildelar och tunga bräder hela dagarna och hans armar är fyra gånger så stora som mina. Jag tog i så att man kunder spela banjo på mina ådror i pannan. Brorsan hade inte hjärta att låta mig förlora, så jag skrek ”Ska vi säga oavgjort!?”. ”Okej då”, svarade han. Sen log han mot mig med ett leende som sa ”You owe me one..or two”.
Sen var vi på inflyttningsfest hos Helen, Joppe och Jon, som också spelar i Billie. Av någon anledning blir det alltid att jag leker med barnen istället för att prata med de vuxna. Och det är alltid fantastiskt roligt. Jag kom på ett nytt monster: Klockmonstret. I teorin är det ett monster som säger Ding-Dong, Ding-dong. När han sedan brottar ner småkidsen så säger han ett klockslag, typ ”Halv två!” med mörk och otäck röst. I teorin är det en succe, men i praktiken var det bara ett barn som gillade den. Och det var den yngsta som inte har en aning om vad en klocka är för något.
”Vi leker fismonster istället!”, skrek ett av barnen och plötsligt satt alla barnen och försökte fisa på mig. Ingen lyckades utom den minsta (hon som också kunde anpassa sig till klockmonsterleken bättra än de andra). Hon släppte två småfisar och alla skrattade så de tjöt. Jag ville inte vara sämre (man måste bjuda till lite när de tycke det var så roligt) och drog iväg en liten, liten prutt, trodde jag. Men det blev en jättebamsing till prutt. Alla barnen blev jätterädda och sprang ut till köket och skvallrade för föräldrarna. Kvar var jag och Gustav, som skrattade så att han inte fick luft. Jag skämdes.
Tisdag 01 dec 2009, 18:23
Brorsans nya fjärrkontroll. Brorsans svärfar: "Och hur drivs den, men dieselmotor?"
118 100 har aldrig fel – trodde jag. Jag skickade en förfrågan som löd: ”Vad är Lars Lindquist mest känd för. Fick följande svar: ”Lars Lindquist är sångare och låtskrivare i Billie the Vision & the Dancers. Lars kommer från Bräkne-Hoby och har bland annat sjungit duett med Annika Norlin, även känd som Säkert! eller Hello Saferide.”. Min namne, fästingexperten, får ursäkta men nu är jag världens kändaste Lars Lindquist. Kände ett oerhört lugn i kroppen.
När jag skulle berätta detta för bandet hade Gustav precis skickat en fråga som löd: ”Vem är snyggast i Billie the Vision & the Dancers?” han fick följande svar: ”118 100 är mycket svaga för bandets stiliga gitarrist, Gustav Kronkvist, vilken får den kvinnliga delen av publiken att skrika sig hesa”. Fy fasen vad besviken jag blev.
John blev helt till sig och trodde att det berodde på att det var just Gustav som ställt frågan. Så han skickade samma fråga. När det pep till i hans mobil blev han som en hund som väntat på sin husse i två dygn. Började flåsa och springa omkring och väntade sig ett svar där HAN skulle vara den snyggaste i bandet. Men också denna gång svarade 118 100 att Gustav, eller möjligen Fia var den snyggaste. Jag mumlade något om att det låg i betraktarens öga. Gustav var knäpptyst och såg helnöjd ut. Han förtjänar det inte. Han gör bara inte det.
Har varit i Bräkne-Hoby ett bra tag nu. När jag körde hem från Ronnebykebaben igår lyssnade jag på Pang Prego. Då saknade jag Malmö, Oslipat och alla sköna människor. Men utan vår musik hade jag aldrig kommit i kontakt med dessa människor och därför känns det ganska bra att vara I Br-Hoby nu och kunna koncentrera sig på vår femte skiva. Snart kommer vi tillbaka med ännu mer musik i vår ryggsäck.
Under matchen mellan Barca och Real Madrid hade jag SMS-kontakt med mina nya vänner i Barcelona. En av dem ÄLSKAR Etoo och har hela tiden sagt att hon vill ha honom tillbaka istället för Zlatan (Provocerande, jag vet). Men när Zlatan kom in och avgjorde El Clasico lovade hon att aldrig mer tvivla. Great news, jag visste att det bara var en tidsfråga, men ändå. Fy vad lycklig jag var. ZLATAN!!!
Vi hörs snart
Torsdag 26 nov 2009, 16:23
The man in red. John och jag i kör: "Berätta om Carmello, Taco och Canoa, snälla!"
Visst blir man provocerad av deras uppsyn? Ändå kan jag inte låta bli att tycka om dom.(Tycker också synd om dom).
Jag har sagt till Mono att jag gillar när han klär sig i rött. När vi var på födelsedagsfest hos honom förra helgen hade han dagen till ära röda byxor och en rödvit tröja. Han ville inte bara ta emot presenter på SIN dag, han ville också ge MIG något. Det var stort. Som Pippi Långstrump.
Han fick en bok om trädgårdsskötsel. Kände mig unik som kom på idén där på Maxi. När vi gav honom den skrattade han och visade de fyra andra trädgårdsböckerna han fått.
Gustav hade också nyligen fyllt år. Han fick förstås Peter Jöback nya. Ni ska höra när Gustav sjunger” När guldet blev till sand”. Inte ett öga torrt. Speciellt när han sjunger ”Krästina”, istället för som på orginalet ”Kristina”. Genial konstnär i arbete.
På födelsdagsfesten fick jag ta del av mer godis från Mono. Dvs hans berättelser från Argentina. Har man tur kan kan få höra om hans två punkarkompisar Carmello, Taco och deras häst Canoa (det betyder kanot på spanska, kraken ser också ut som en kanot, ryggen helt böjd). De, monos punkarkompiar alltså, luktar så fruktansvärt illa och hästen går de runt med som en hund då de inte kan rida på den för att ryggen är så sliten. De hämtar sina kläder på en soptipp, ju fränare lukt desto bättre. Det är fantastiska karaktärer som jag önskar jag hade mött på riktigt.
Annars har vi kommit igång med inspelningen av vår nästa skiva. Har också varit med på min tredje fotbollsträning (hobbynivå, men ändå). sett Barcelona spela ut Inter och börjat pirra inför mötet mot Real Madrid på söndag. Huh, vad spännande.
Onsdag 18 nov 2009, 00:19
Malmö by night.
Vagnarna är uppvärmda!
Jag önskar ni kunde vara här. Höra det jag hör, se det jag ser och framför allt känna det jag känner just nu. Det är för svårt att förklara i ord. Förlorade en av mina bästa Dylan-skivor nån gång runt 2005. Har inte hunnit köpa en ny – förän idag. Det var fan ta mig det bästa jag kunde göra.
”It's your brand new leopard skin pill box hat!”
Läste Marcus Johanssons (my brother in crime) blogg tidigare idag. Dagen till ära hade en gästskribent: komikern Jonatan Unge. Han hade skrivit om Malmö, staden i mitt hjärta och då jag inte varit här mycket den senaste tiden blev jag nyförälskad och bestämde mig för att ta en promenad genom denna skånska huvudstad. Jag gick ner och växlade Euros på triangeln, det var en praktikant som satt i kassan och tog l-å-n-g tid på sig. Men jag hade tålamod, log och tackade så mycket för hjälpen när hon till slut hade satt in mina ynka 9675 kr på mitt konto (det är inga summor, jag vet, men det handlar som bekant om principen även om det, som i detta fallet, bara rör sig om en timmes lön).
Gick sedan in och köpte en massa musik DVD:er och som sagt Bob Dylans Blonde On Blonde. Jag drog in den småkyliga luften i mina lungor. Kände på min hals och tog pulsen. Jo, lite hög var den, runt 52. Men det var okej. Kände mig väldigt lugn. Fortsatte ner på gågatan och ner till stationen. Som tur hade jag papper och penna med mig. För mer inspirerad har jag sällan känt mig. Jag sprutade ur mig oneliners och melodier. Satte mig ner på bänkar och skrev, spelade in melodier på mobilen. Igen, igen och igen. Gick förbi stationen och över bron till orkanen. Fortsatte på gatorna och till slut var jag vid Zlatans hus. Offrade lite snabbt en liten hamster, som jag haft med mig, till hans ära och gratulerade till den fjärde guldbollen. Fortsatte lite runt i Limhamns tuffa kvarter. Kändes lite som gatorna i the Wires Baltimore.
”Six wild horses!”
När jag till slut kom hem satte jag på Dylanskivan. Och jävlar i min låda var den svänger!
Förtydligande: Jag skäms för att jag älskar Dylan. Men det gör inte kärleken mindre.
”Early in the morning! Early in the morning!”
Ja, skivan svänger satan men framför allt är den soundtracket till min ungdom. Jag tänker på Pontus, på Ola och på Henrik. På alla minnen som de varit med och skapat. (just nu tänker jag på ett tillfälle där en av dessa tre hånglade med tjej i en bubbelpool i Tingsryd. Han fick stånd och när de skulle byta bassäng så sprang han med båda händerna över bulan på badbyxorna och dök snabbt i nästa bassäng. Men man ska inte dyka med händerna på könet, speciellt inte när bassängen bara är 1.20m djup. Han slog förstås huvudet i bassängbotten så det small. )
”Sad eyed lady of the lowlands”
Livet känns underbart just nu.
Oj, nu byttes skivan mot Blood on the tracks. Det svänger fortfarande och jag minns och jag njuter. Ska lyssna på Nick Caves ”It's been a good, good day today” om en liten stund för att sammanfatta dagen. Yes I am.
Måndag 16 nov 2009, 21:26
Maggie och Esperanza hjälper Fia med lösögonfransar.
Lourdes, världens bästa. Anledningen till erövringen av Spanien.
Något förfriskade i Barcelona. Det som är intressant är att skärpan i kameran är densamma som skärpan i gustavs ögon när bilden togs.
Nu har vi gjort de sista spelningarna för i år. Jag behöver vila, det har varit ett jobbigt år. Men också roligt och sjukt. Sitter i kalsongerna och går igenom bilder från den senaste tiden. Man blir snurrig i huvudet av det. Så många situationer som man glömt men som kommer tillbaka när man ser bilderna. Detta året har förändrat mitt liv på två avgörande sätt. Det är häftigt och jag ser fram emot framtiden.
Har också skapat nya vänner för livet i Europa och i USA. Allt tack vare musiken som vi skapat.
Vi var i Spanien i tio dagar och gjorde tre spelningar. Kan låta som semester. Men schemat var fullspikat nästan varje dag. Vi gjorde intervjuer i Radio och TV. MTV bland annat! Och vi spelade låtar i direktsändning som kräver extra koncentration och fokus. Sen springa ut i en taxi för att åka till nästa ställe. Det var jobbigare dagar än speldagarna.
Vi hade fått för oss att det bara var i Madrid som vi skulle göra promotion, men när vi kom till Barcelona hade de bokat in grejer där också. På kvällen innan träffade vi våra spanska/katalanska vänner Lourdes, Esperanza, Amanda, Maggie och Juan. Det blev sent och mycket dricka. Var inte hemma förrän fyra på natten och klockan åtta dagen därpå skulle vi alltså göra promo i Barcelona. På morgonen fick vi reda på att Fia blivit magsjuk och inte kunde följa med. Jag ville ställla in allt och gå och lägga mig. Men Mia och John sa att vi kunde göra det utan henne. Fia hade dagarna innan spelat fiol, bongos och sjungit. Helt plötsligt skulle vi klara allt utan henne.
Intervjuerna tidigare hade utspelat sig vid ett bord och vi hade suttit på stolar. Man tänkte knappt på mikrofonerna och kamerorna, väldigt lugn och fin stämning. Men när vi kom in till det sista stället blev vi tagna på sängen. Det var en Talkshow med sju kameror i en väldigt flaschig studio. Vi skulle stå på en scen inför alla dessa kameror, bakfulla med tre timmars sömn i kroppen, hobbysminkade (innan vi hade fattat hur avancerad situation vi försatt oss i hade de frågat om de ville att de skulle sminka oss, vi avböjde världsvant) och kallsvettiga. Dessutom tusentals lampor vars funktion verkade vara att belysa varje möjlig pormask. Mia fick sjunga istället för Fia. John och Mia fick också SJUNGA gitarrslingorna. Vi hade inte hunnit repa någonting. Herregud.
”Ingen tvekan nu – då är vi körda!”
Mia som är van vid att kunna gömma sig bakom basen stod helt plötsligt bakom en mikrofon och dansade med den sju månader gravida magen och klappade händerna i takt ( mer eller mindre åtminstone, hon var ju så koncentrerad på att sjunga!). När John och Mia hade testat lite olika sångtekniker och dansmoves och trodde att vi bara soundcheckade sa producenten plötsligt: ”Ska vi köra låten en gång till, bara för att vara på säkra sidan?”. John fattade ingenting, han trodde att vi bara soundcheckat. De hade spelat in soundchecken och tänkte använde den! Vi körde låten igen och det kändes okej. Efteråt fattade vi ingenting. Det hela gick så otroligt fort och när vi efteråt stod och väntade på taxin utanför började vi asgarva. Det var den sjukaste dagen på länge och jag förbannade Mia och John för att de lyckats övertala mig att spela trots Fias avhopp samtidigt som jag halvt skrattade ihjäl mig. Sjukt, sjukt, sjukt. Roligt också.
Mia:"När jag såg mig själv på de stora skärmarna tänkte jag: Jag gör alla de saker som jag inte tål att se själv! Huh!"
Lördag 14 nov 2009, 23:43
Också Mono blir galen av att inte sova ordentligt. Bilden säger mer än tusen ord.
Steg upp kvart i gryningen och det är bland det värsta jag vet, att inte få sova mina 9 timmar och en kvart varje dag. Jag blir sjuk i huvudet. Och enligt min logik borde min kropp veta bäst själv när den är utvilad. Ändå blir jag nästintill mobbad av hela bandet när jag behöver sova.
Nåväl, satt plötsligt på ett plan till frankfurt för att sedan hoppa på ett nytt till Madrid. Kände mig fortfarande sjuk i huvudet när vi anlände, trots att jag sovit lite på planet. Så fort vi checkat in på hotellet drog jag för gardinen, ställde in AC:n på 19 grader och kröp ner i sängen och somnade som en stock. Vaknade sedan av ett SMS från ett lotteribolag som berättade att jag kunde vinna hundrafemtio miljoner dollar om jag köpte en lott för endast hundra kronor en gång i månaden. Lät lockande men jag avböjde och somnade om – något irriterad. Vaknade sedan IGEN av ett SMS (kunde inte stänga av ljudet för jag väntade på ett viktigt samtal). Denna gången var det min gamla kompis Ola från Hoby som skickade följande SMS:
”Ska soundchecka med Matti Alkberg på debaser om en halvtimme!”
Jag blev glad för hans skull men också väldigt förvånad, för det var länge sedan jag såg honom spela gura och trodde nog gitarrspelandet låg på is. Somnade om, men vaknade sedan igen och tänkte att jag måste ju svara på hans SMS när han berättade den fina nyheten. Fortfarande lika sjuk i huvudet av sömnbrist skickade jag svaret:
”Fett! Lycka till! /Lars”
20 sekundet senare fick jag svar, ett väldigt förvånat svar. För Ola hade inte skickat något SMS till mig, jag hade bara drömt det. Och i mitt sömndruckna tillstånd hade jag hastat iväg ett IRL-svar på ett drömt SMS. Pinsamt! Ser ni inte vad sömnbristen gör med mig? Låt mig för guds, och Olas, skull få sova ut!
Ps. Kommer uppdatera bloggen från Spanien resan de närmaste dagarna, har inte kunnat göra det kontinuerligt pga. datastrul. ds.
Lördag 24 okt 2009, 16:39
Allt vände på några minuter. Är förbannad, frustrerad och ledsen. Jag vill bara hem nu. En spelning kvar. John Irvings ”Until I find you” räddar mig från att inte bryta ihop totalt. Usch.
Hockeybloggen
Martin Magnusson är lös.
Välkommen till länets vassaste hockeyblogg.
martamagnusson@gmail.com
Bloggprofil: Syster Linn
Finns det plats för unga, arbetssökande och nyutbildade i Blekinge? Jag råkar vara just det - en ung, arbetssökande och nyutbildad sjuksköterska med sitt hjärta i Blekinge. Tillhör du också någon av kategorierna, stanna gärna till och gör din röst hörd. Här tar i varje fall Syster Linn plats.
Sophias schlagerblogg
Sophia Ahlin, en tvättäkta melodifestivalfantast.
noje@blt.se
Rödhårig popvardag
- only Zlatan
can judge me
Jag heter Lars Lindquist. Är låtskrivare och sångare i Billie the Vision & the Dancers. Jag ser bloggandet som ett besök hos Dr Melfi, Tony Sopranos psykolog. Här kan jag kanalisera det som behöver komma ut men som inte ryms i en låttext. "Mr Lindquist? have a seat!"
Oprahbloggen
Även om Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg är en favorit rör hon sig inte precis i litteraturens finrum. För hon har inte en ynka poäng i litteraturkunskap. Hon läser bara väldigt mycket, ofta och gärna. Och mycket. Och gärna...
Välkommen till Annelie Henryssons Oprah-blogg
annelie.henrysson@blt.se
Life by Lisa
Dansa så att ingen vill se dig, älska så att det aldrig kommer att göra ont!
”Din musik bits, Lisa. Det gör inte ont, men den bits. Den är rättfram på ett varsamt sätt och insvept i en dimmig popmagi. Det skramlar, klappar, skriker och trummar. Ett korus av popljud, som kröns av din ärliga, egna och uttrycksfulla röst.”
Lisa Bouvier; Hemvändande musiker från Karlshamn. Soloartist med kompbandet The Pop Messengers, basist i Fourever samt inhoppare i alla omöjliga popkonstellationer. Jobbar med Blekinge Upp och Popkollo Karlshamn.
www.myspace.com/lisaiwannateaseya
www.daisyrock.com
Tråkiga Mammans Blogg
Hej.
Johanna Simonsson heter jag och är 34 år gammal. Gift med Magnus och är just nu mammaledig med mitt 5:e barn. Har 5 st flickor som är 14, 12, 8, 2 och 3 månader gamla. Mina intressen förutom min familj är att läsa böcker, sy tavlor samt min nya hobby, tårtdekorering på lite mer avancerad nivå. När jag inte är hemma med mina goa tjejer arbetar jag som sjuksköterska.
Karlssons filmglimtar
Filmskribenten & fritidspedagogstudenten Johan Karlssons banbrytande blogg handlar helt oväntat om film. Filmnyheter, filmtips, filmcitat och filmfrossa väntar er alla. Möt en munter bloggare som gillar bred mainstreamfilm, bakad potatis och sin söta sambo.
noje@blt.se
Krisse
"And over here we have Systembolaget. And people drink very much in Sweden. I'ts the only relief we have. And over here we have Pölsemannen, from Denmark. And there are even more alcoholics in that country" - Tiffany Persson, Hipp Hipp
I min värld är det mesta humoristiskt och lättsamt. Om inte, fake it till you make it. Utbildad till dansare i Köpenhamn. Jag älskar upplevelser. Hos mig händer allt från att hoppa fallskärm, surfa och pyssla med mina islandshästar, till magiska middagar, svettiga dansjobb och roadtrips.
Come and enjoy with me!
Tango för enbenta
Mitt namn är Björn och jag kommer ta er med på en fem veckor lång resa genom Europa.
En hektisk och underbar resa med spelning varje dag, sovande på kalla tyska golv, mycket kaffe och promenader genom vackra och fula städer.
Allt är gott!
bjornkleinhenz@gmail.com
huvudnyheter just nu
Vattenläckan på Aspö reparerad
[Uppdaterad i dag 15:32]
Vattenläckan på Aspö är reparerad och alla ska ha fått tillbaka normalt tryck i ledningarna.
LÄS MER
