Torsdag 09 apr 2009, 12:29
Om inte, så är det dags. Ofin vill man ju inte vara.
Efter ganska precis 25 år som handbollsspelare har jag alltså bestämt mig för att hiva upp skor, suspensoir och andra nödvändiga attiraljer på hyllan. Efter 10 säsonger med IFK (varav 5 på pojknivå), 4 med Flottan (inklusive 2 som junior), 2 med IFK Trelleborg, 3 med Karlshamn och 7 med Hästö, för att vara exakt, tycker jag det kan räcka.
”Att du bara orkar” har jag ofta hört, i synnerhet på senare år. Tja, drivkraften – drömmen att få vara med om att föra tillbaka Karlskrona till elitserien – har varit stark. Jäkligt stark. Men älskar man staun och älskar man handboll (den kombinationen är ju ett världsarv för bövelen!) så är det väl rätt simpelt, eller hur!?
Tyvärr föll vi på målrakan i mitt sista försök. Och över det kan jag känna en hel del snöplighet, men knappast någon större besvikelse.
Jag väljer istället att vara tacksam för och förundrad över allt jag fått vara med om – människor och händelser genom åren – och som på sina sätt bidragit till att forma en till den man är.
Ja jisses, vad mycket och många som upplevts. Tränare (Lasse Norin, Börje Svensson, Lill-Munken, Lasse Hällkvist, Mats Lindau, Dragan Mihailovic för att nämna några betydelsefulla), ledare, funktionärer, domarprofiler, supportar, familjefans, ordförande-karaktärer, styrelseledamöter, materialare (BA, Sennerlin, Klotas, pappa Arifagic, Bullen, BG, Budet med flera) medspelare och motståndare – ärkesvin som gentlemän – bombskyttar, lirare, kantråttor, bowlande mittsexor, spelmotorer, flippare, knorrare, vinnarskallar, träben, kajhänta, bådhänta, stekare, parisare, bohemer, Slingshots och Snipers, Roström-täck, ”Händer-fötter-händer-fötter – ett jävla munspel”, skott från andra våningen, tagna hörnor, nedgångna hallar, mäktiga arenor, Sparre, Trolle, alldeles för varma omklädningsrum, kallduschar, olyckligtvis förstörd Anderstorp-toalett, utdragna dopingtester, indragna förmåner, minibuss mellan Lund och Trelleborg, mikrobuss till Göteborg, bussar fastkörda i snödrivor eller vars dörrar inte vill öppna och släppa in, för sena avresor, för tidiga ankomster, Danne Steen-gåtor, Cooper-rundor, elljusspår, parkintervaller i Lund, vändor vid Vångavallen, överlevnadsläger, "Vi ska dit där måusarna e", bästa spelare-pris, medaljer, plaketter, statyetter, urdruckna segerpokaler, mirakelvändningar, bragdkamper, krampkänningar, bryta tummen för kompisens skull-mentalitet, brutet lillfinger i tv-soffan, knäckta legender, sugna Svenne-karameller, svalda Voltaren-tabletter, dillkvistar i mungipan, ”Jag har inte tagit något äpple, pappskalle!”, Red Bull-klunkar, kaffe i Gruvan, kval i Grytan, avgörande i Skolådan (Alingsås), ”Vi syns i Uggla, eller vad det jävla heter”, läktarexperter, sjunk-råd, varvsmurar, Mr Magic-massage, CHPS-floatingar, Bros-tejpningar, Tommy Olsson-behandlingar, Kos-utbrott, Cypern-tripp, grottfester, galet firande, fredagsmys, paintball med Plaza, ”Min pappa ska lobba oss till elitserien”, två elitseriesejourer, Karlskrona HK-drabbningar, Sibylla in-besök, krismöten, värvningsförslag, inför matchen-pulvermos på mack i Örkelljunga, backträningar, bakslag, framsteg, stegfel, ”Flytta lampan så jag kan ’rolla’”, bortkastade talanger, dygnet runt-cuper, Irsta-blixtar, Sydöstran-cuper, Skandic-cuper, smarta kupper, ”Vad fan ler du åt, Bobby?”, Reiz-flin, Roffe & Marinko, polska proffserbjudanden, nya elitserie-lockrop, tårfyllda debutanttal, inställda debutanttal, rimmat debutanttal, förbundsuppdrag, enögdheter, tvåsamheter, enkla räddningar, dubbel-, trippel- och kvadrupelparader, missar, Misja-inställning, segrar, förluster – och en och annan oavgjord dust, insvetsade straffar, Folke Persson-sponsring, nakenattacker på Oslo-färja, skandaler, fiskarpojkar, ”Varje dag, världen över …”, bänkvinster, coachtrojkor, tränarbyten, ”Pelle – du är … också bra”, segersånger och dito danser, intervjuer, reportage, fotosessioner, radio- och tv-inslag, ”Varför blir man handbollsmålvakt?”-frågor, Unga mot Gamla, Svenskar mot Utlänningar i Warszawa, Auschwitz-besök, träningsläger, BG-uppvärmning, ansiktsskott, pocketskott, Seve-underjamare, Mange-tittfinter, Lasse Olsson-kanoner, Tobbe Karlsson-dueller, Anders Holmberg-utspel, Varik-vik, Ola-lobbar, Kim Andersson-mörsare i magen, ”För Lasse Hällkvist har blommor i sitt hår – som bara jag kan se”, usla frånvaroursäkter, på pricken-analyser, billiga bortförklaringar, hårresande utskällningar, om blickar kunde döda-blickar, detaljrika matchgenomgångar, petningar, sågningar, "Ralle - det är inget personligt, men dina träningar är värdelösa!", rehab-övningar, ouppackade väskor, värmeskydd, ”Dragan – din jävla bov!”-rop, comebacker, övertalningar (tack Christer!), uppflyttningar, degraderingar, lapp på luckan-derbyn, Lappen, Uffe-Burken, gurkburken, mjukstraffar i kök, hall och vardagsrum, Göran Cronholm-överlistning till slut, Janne Rönnberg-motningar, Kent Harry-beröm, Tomas Svensson-tips, avvärjda Stefan Lövgren-straffar, Vranjes-genombrott, Hajas-målrekord, kamperande med och mot Pierre Thorsson, tränarförfrågningar, ”Knoffade du Jörgen, Myggan?”-stories, Avengers-insatser (ihop med Roström, Burken, Reiz, Feffe, Björklund, Henke, Wester, Nicklas, Diego Perez Marne, Fredrik Lindau, Rille och Bajen), väldigt många knutna vänskapsband inte minst …
Vad händer nu? Härnäst? Efter en sista säsong som bland annat omfattat landslagsdebut (nåja), proffsomständigheter (jag kan kanske förklara en annan gång) samt elitseriekvaldelseger mot klassiska Drott i en kokande Karlskrona Idrottshall jag aldrig, ALDRIG!, kommer att glömma? (Då, mor och far i himmelen, skulle ni varit med!)
Tja, vad som händer är väl att anteckningar (det kan väl vara på sin plats att avslöja att någon beryktad svart bok egentligen aldrig existerat, bara en helvetes massa lösblad i en skokartong), videofilmer, matchprogram och annat hamnar i en låda på vinden.
Hur det blir med den här bloggen får vi väl se. Från och med långfredagen och ett halvår framöver ska jag hursomhelst vikariera som sportjournalist på BLT.
Förhoppningsvis blir det även tid och utrymme att testa en massa sånt som man helt enkelt inte hunnit med eller haft möjlighet att göra under ett par decennier. För det är ju så – att leva som handbollsspelare på hyfsat hög nivå handlar lika mycket om att tvingas offra och försaka som att få träna, förbereda sig och mäta krafter i matcher.
Vidare ska kroppen få återhämta sig. Axlar, armbågar, gluteus maximus … Och kanske blir det ett tredje ingrepp i vänsterknäet eftersom menisken nu konstaterats kaputt.
Har det varit värt det? Det vill jag bestämt påstå.
Självklart kommer jag att sakna gemenskapen, ”tugget” i omklädningsrummet, spänningen inför stora utmaningar, känslan av att vara i zonen, publikovationer. Glädjen i andras ögon och egen kropp efter framgångsrikt lagarbete.
Andra saker kommer jag definitivt inte att längta efter.
Att jag helt skulle lämna handbollen är knappast vidare troligt.
Några fler matcher har jag dock inte tänkt mig.
Fast man ska aldrig säga aldrig – det har 1971:or gjort med sämre framgång förr.
Och konstigare comebacker har historiskt sett skett.
Någon till och med på Påskdagen för väldigt, väldigt länge sen …
Tack för visat intresse. It has really been a pleasure.
Skott kommer! Bobby Stubb laddar bössan som satte skräck i hela handbolls-Sverige på
90-talet. Foto från BLT:s arkiv.
Lördag 28 mar 2009, 08:23
Jaaaa! Staffan Andersson skriker ut i glädje efter fixad elitseriebiljett. Magnus "Lappen" Persson stöttar. Till vänster reserven Svante Liljegren, till höger materialaren Christer Sennerlin. Den mörklockige i bakgrundens mitt heter Mats Olander. Foto från BLT:s arkiv.
Drott vs Hästö. Hästö vs Drott.
För första gången på närmare 20 år är ett Karlskrona-lag i ett direktkval till elitserien i handboll. Stor hjälte på den tiden: den finske kanonjären Robert ”Bobby” Stubb.
Bloggaren sökte sig utåt Lyckeby för att kolla av om minnena är lika starka som skottet var hårt.
Bobby Stubb kom till Karlskrona och IFK sommaren 1990. Fast hans handbollshistoria i huvudstaun är faktiskt något äldre än så. Ett programblad som bloggaren rotat fram från vinden avslöjar nämligen att en 18-åring från Grankulla gjorde A-landslagsdebut just i Karlskrona 1985.
- Det stämmer bra det. Att Mats Lindau spelade för Sverige hade jag dock ingen aning om, kommenterar Bobby när han synat laguppställningarna (som bland annat inkluderade ytterligare en IFK-legend, på den finska sidan: Janne Rönnberg).
Lindau var alltså spelande tränare för det IFK som efter en fjärdeplats i dåvarande division 1 södra (rikets näst högsta serie), hamnade i Lilla Allsvenskan, som i sin tur vanns våren 1991. Och därpå väntade en kvalfylld trestegsraket.
En rund lyckoamulett i en monter i Idrottshallens cafeteria minner om segrarna mot i tur och ordning IFK Ystad, Guif och Katrineholm, men Bobby behöver ingen som helst hjälp av den där vinnarbollen för att komma ihåg.
Fattas bara – mot de båda senare svarade han för helt avgörande insatser.
- I tredje och avgörande matchen mot Guif låg vi under med fem mål med nio minuter kvar – och större delen av publiken reste sig och gick hem.
De gick därmed miste om Palle Perssons kvittering just innan slutsignalen och att lagen sedermera gick mot dubbla förlängningar. De kvarvarande åskådarna (inklusive bloggaren) inväntade straffläggning, men just innan full tid fick IFK frikast just framför Guif-målet, där gästerna ställde upp mur.
- Jag hade kramp i båda benen och låg vid sidan av banan, men vrålade till Lindau att jag ändå ville lägga det, erinrar sig Bobby.
Som fick klartecken, stapplade ut, hörde signalen, vek sig åt vänster - och mirakulöst nog fick in bollen förbi Janne Ekman i Guif-målet. 19-18.
Någon vecka senare, i Direkt Off 3, var det dags igen. Storsegern hemma mot Katrineholm spåddes följas upp av odiskutabel förlust på bortaplan. Men matchen blev jämn.
Vid likaläge, 20-20, i de sista skälvande sekunderna fick hemmalaget friläge på kanten, bollen lobbades ... i ribban – och gick ut till Bobby. Han hittade först ingen att passa, väggade sen med målvakten Marinko Kurtovic, och satte full fart från egen planhalva. Efter fem steg (ja, 5!) fläkte han iväg en projektil mot Hasse Birgersson i Katrineholms-buren – och den nådde maskorna.
Elitseriebiljetten var bärgad och lyckan omåttlig.
- Det spelar ingen roll om man vinner VM, Elitserien, division 4 eller ett sånt här kval. Jag är övertygad om att man blir precis lika glad. Och vi var som tokiga i laget …
Väl i elitserien gjorde Bobby sig känd som en ytterst fruktad skytt. Hur hårt han sköt, mättes aldrig upp ordentligt, men vid ett tillfälle fick han duellera mot vänsterhänte ystaditen Robert ”Knirr” Andersson.
- Det räknades bildrutor för att mäta högsta hastighet – och då vann han. Men Knirr sköt avstämt och jag hoppskott … När vi sen kollade av vem som kastade längst, på Västra Mark, vann jag med tio, femton meter.
Dessa första år på 90-talet värderar Bobby som de klart bästa i karriären.
- Vilka go’a minnen … Så jäkligt roligt! Vi var ett helt makalöst kompisgäng som upplevde många vilda saker på och utanför plan. Vår fighting spirit var otrolig.
Bobby nämner ”starka personligheter” som pådrivaren Magnus ”Lappen” Persson, Ivan Udovicic, målvakterna Rolf Hertzberg och Marinko Kurtovic ...
- Vilket kollektiv! Och vilken glädje vi fick uppleva tillsammans! Det är få idrottsmän förunnat att vara med om något sånt. Och de som aldrig idrottat förstår inte alls vad det innebär.
Bobby satsade seriöst på handbollen fram till 1994, för att sen successivt trappa ned till förmån för jobb och familj. Efter ett två år långt uppehåll blev det comeback 2000 – en sista kvalfylld insats för staun.
IFK var på vippen att ramla ur division 2, men flög alltså in ett vapen då mestadels stationerat i Finland. I den andra och avgörande matchen mot Aranäs anlände han i halvtid – för att sedermera, närmast på egen hand, vända ett klart underläge till vinst.
- Det var häftigt. Aranäs rasade som ett korthus i andra halvlek …
Numera spelar Bobby en del i Korpen (”Azteca Juniors tror jag vi heter”) och följer elithandbollen högst sporadiskt.
- Jag har i alla fall sett två Hästö-matcher i år och blev mycket imponerad av Danne Steen och Filip Boberg.
Kommer du och tittar på matchen mot Drott på torsdag?
- Nej, tyvärr är jag på jobbresa i Kina.
Hur tror du kvaläventyret slutar då?
- Det går säkert jättebra. Och stan behöver ett elitserielag i handboll, avslutar den gamle kvalhjälten.
Fotnot: 1994, när ett Karlskrona-lag senast tog sig till Elitserien, skedde detta genom att IFK vann Allsvenskan som då var en kvalserie.
LÄS MER
