Måndag 05 okt 2009, 22:20
Lagom tramsigt, lagom fint:
Lisa Bouvier @TramSessions!
Annars? Jo. Min bil har brunnit ner. Min trummis ska flytta till Stockholm. Det är höst. Jag borde reträttera och klappa ponnyer ett tag. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, hur spelar man utan Lars? Gör man s/sw-grejen? Lånar man en trummaskin igen? Betalar man kopiösa mängder geld till SJ för all logistik? Eller gör man något helt annat?
Jag har turnerat lite med Stars In Coma. Det är fantastiskt. Jag skulle kunna skriva en roman. Det är väl det man vill: resa och spela. Vart, vad och med vilka spelar inte så stor roll. Hemma bra, borta bäst. Peppar för London 13 nov nu!
Lördag 19 sep 2009, 23:25
Oj.
Alltså, jag har inte dött. Än. Inte störtat (även om jag hela resan var fullständigt övertygad om att detta skulle inträffa), inte emigrerat, inte fått någon mystisk sjukdom, inte blivit kär.
Fast det sista var ljug förstås. Jag blev faktiskt lite kär därborta. Kanske inte i någon eller något speciellt, men det känns som en bisak, faktum är att det mesta känns som en bisak när man är i New York. Och det är väl det som är tanken antar jag. Att man bara ska gå runt och vara allmänt kär. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta nitton dagars USA-vistelse så jag gör inte det. Ni får väl åka dit och titta själva! Det tänkte jag göra nämligen. Så snart som jag bara kan.
Men ok, jag ska ge er lite hintar: Brooklyn. Union Hall. Inga get-in-tider. Takterass. Värme. Sol. Extremt trevliga människor. Ladybug Transistor. Harlem. Bagels med cream cheese. Williamsburg. Poolparty med Grizzly Bear. Horribla 42 Street. This Might Get Loud. Saknat Conrad. Cake Shop. Staten Island Ferry. Komplett obegripligt tunnelbanesystem. Beacon Closet. Village. Greyhound Bus. Yale University. Pool. Galen gitarraffär. Café Nine. Världens bästa skivbolag Tweefort. Denison Witmer. Brooke! Shrine. The Tinkerbell guitar. Långväga publik. Starbucks.
Ja, det var det. Lite hintar. Nu har jag varit hemma i elva dagar. Jag har inte gjort något speciellt. Jag har smörat för min ilskna ponny som inte alls tycker att det är okej att jag hux flux åker bort i tre veckor. Vi är kompisar igen, lite. Jag har varit på ett par 50+fester. Jag har gigat akustiskt på Twestivalen. Jag har repat. Jag har hör och häpna arbetat! Jag har packat, packat upp och packat igen. Jag har träffat gamla vänner och trivts. Jag har lärt mig göra eventuellt världens godaste chokladsås!! Be mig göra den någon gång.
Jag har spelat på Debaser också. Jag borde ju tyckt att det var skitkul eftersom jag har typ bott där sedan stället öppnade (så gammal är jag!) men jag har tydligen blivit blasé när det gäller spelställen. Själva spelandet är ju det som i själva verket betyder någonting. Och det var så grymt nervöst (det var första gången jag spelade med Stars In Coma, om man inte räknar en extremt berusad festspelning på nyårsafton) men så otroligt roligt. Jag har kommit fram till att bas är det instrument som jag trivs absolut bäst med i det här bandet. Sydsvenskan tyckte dock att flöjten och min Casio var lite roligare så jag får väl spela allt, som vanligt. Trumpet-Johan var också med för första gången och det lät så fantastiskt. Mer blås! Det hjälper mot allt. Nedstämdhet, slitna känslor, allt!!!
Söndag 23 aug 2009, 11:38
Ja, nu åker jag till USA. Vi ska turista, hänga på Todd P-konserter och spela lite. Åter 10 september.
Följ mig på twitter: www.twitter.com/lisabouvier
Torsdag 20 aug 2009, 21:09
Ibland blir jag faktiskt lite stolt. När tjejer som är yngre än jag och som jag har hängt med lite går och gör sådär fantastiska grejer. Som Laura när hon gick vidare i MusikDirekt Skåne. Eller Camilla&Mi när de spelar på Malmöfestivalen. Eller som nu senast: Ebba och hennes mensblogg. Det är bara så fint och bra att man smäller av. Alltihop!
Så tänker jag i min enfald att jag kanske har varit med på ett litet litet hörn och peppat dem till att göra allt sådant här. Och därför anser jag ha rätt att vara stolt. Så nu tänker jag vara det. Sådeså.
Förresten ska jag ha mens när jag är i USA. Det oroar mig lite. Tänk om det bara finns supersizetamponger? Då blir jag både slapp och torr. Typiskt otrevligt. I övrigt vet jag inte om det finns så mycket spektakulärt att blogga om när det gäller min mens. Den håller på i fyra dagar oftast. Dagarna innan tror jag att jag är med barn. Ibland har jag sjukt ont. En gång låg jag i fosterställning en hel dag och folk fick komma och klappa på mig. Jag brydde mig inte ens om röd saft och en tidning. Då har man ont.
Iallafall; läs Mensflickornas blogg! Och var stolt!
Torsdag 20 aug 2009, 20:15
...som gör att jag inte är mig själv när jag spenderar (tillbringar? jag lär mig aldrig, var är Pär när jag behöver honom?) tid med dem. Som lockar fram någonting annat i mig, något som absolut inte är jag. Det kan vara bra egenskaper och mindre bra egenskaper, men det gör lite ont i mig när jag kommer på mig själv med att ta flera kliv bort från mig själv. Som om jag tror att dessa människor är lite bättre än jag och att jag därför måste anpassa mig till dem för att bli accepterad som likvärdig. Jag är övertygad om att de inte gör det medvetet (eller jo, några säkert). Det här är enbart mitt fel.
...som gör att jag är mig själv alldeles för mycket. Människor som tar lite mindre plats än jag och som gör att jag i tomrummet som blir över mellan oss bara MÅSTE flöda över med MIG SJÄLV! Det är otroligt irriterande när jag kommer på mig själv med att göra det också. Det finns absolut ingen funktion i det här beteendet, snarare en risk att missa en hel del bra saker hos den andra som inte får komma fram bara för att jag är tomhetsfobiker.
...som gör att jag kan vara precis den jag är. Som tar precis lagom mycket plats men på ett oväntat sätt, som inte stryker mig medhårs men som ändå låter mig vara just jag. Som uppskattar mig för precis de saker jag gör, säger och är och som uppskattar mig lika mycket för allt som jag inte gör, säger och är.
Det bästa av allt, det absolut finaste just nu, är att jag märker att kategori 3-människorna blir fler och fler i min värld (både nya och sådana som har bytt avdelning). Jag tror att det beror på att jag själv har hittat mer av mig själv och på ett omedvetet sätt minskat ner på anpassningen till andra människor. Och därtill slutat, alltså på riktigt slutat, en inifrånförändring som är de bästa förändringarna, bry mig sådär mycket om vad andra säger. Andra säger alltid så mycket. De tycker och tänker. Jag tror att jag själv ska lyssna på vad jag själv tycker och tänker och sedan be om råd från vissa utvalda personer ur kategori 3. Det är min livsstrategi frånochmednu.
Nu ska jag ta Svante (det är min cykel alltså) och åka och säga godnatt till Conrad och peta lite på hans hovar för att se om de mår barfotabra.
Torsdag 20 aug 2009, 11:10
Det går tydligen inte att ringa till min mobil. Mamma har varit orolig. Men jag är inte död! Jag behöver bara en ny mobil. Som om jag skulle ha råd med det. Det går tydligen fortfarande att skicka sms (men jag har inte fått några idag så jag vet inte, eller så är jag bara impopulär). Maila är fint med. Eller skicka ett träd på Farmville!
Idag; skicka mail, bota min ponnys ohälsosamma skofetisch (han går nu barfota! Mysigt), lämna saker, hämta saker, utvärdera, skriva dokument, sortera kvitton... Hur mycket kvitton finns det i den här världen egentligen???
Torsdag 20 aug 2009, 00:07
Har kryssat för lite saker på min att-göra-lista, eventuellt blir den klar på fredag dvs i tid. Det hade varit fantastiskt skönt. Då tänkte jag ta mig en riktigt lång ridtur följt av en eller två riktigt oansvariga karlshamnsfyllor.
Sedan rep och en lång flygning över atlanten.
Just nu är jag nog mest nervös för att jag inte är nervös, för att jag inte har nån riktigt koll på någonting men jag är fortfarande inte panikslagen. Det ordnar sig, tänker jag. Och det gör det ju. Oftast. På ett eller annat sätt.
Tisdag 18 aug 2009, 23:16
Var hos Rebs idag och diskuterade världsherravälde, motivation, relationer och livet i stort. Jag kom hem, fortsatte på den hobbypsykologiska banan och började fundera lite på vad jag egentligen vill, hur jag vill ha det i mitt liv. Vad jag ska ha för mål liksom, så jag inte bara yrar runt efter den senaste idén och blir snurrig i huvudet.
Fast nu är jag ju snurrigare än någonsin, för detta har jag kommit fram till:
Jag vill bo centralt i en stad där man kan dricka öl en tisdagkväll men jag vill kunna cykla till min ponnys lösdrift varje dag. Jag vill kunna ha tid och råd att skriva låtar och spela dagarna i ända men jag vill ändå inte att det ska bli ett tvång och därmed ta bort allt det roliga. Jag vill ha en pojke att älska men helst inte umgås sådär mycket eller höra av honom speciellt ofta. Jag vill att andra ska uppskatta mig men jag vill inte bry mig om vad de tycker. Jag vill vara själv men jag vill inte vara ensam. Jag vill hitta överallt men jag vill alltid upptäcka nåt nytt.
Det rimligaste är väl helt enkelt att jag delar mig själv i två.
I övrigt är Rebs en av mina favoritpersoner.
Tisdag 18 aug 2009, 09:53
Tweefort är ett mycket fint och bra litet indiebolag på den amerikanska östkusten. Så bra att jag tydligen blev headliner! Och så indie att de tycker att det är säljbart att jag spelar i Stars In Coma! Underbart. Snart åker jag. Snart!!
Måndag 17 aug 2009, 21:24
Idag kände jag på något fantastiskt sätt att det fanns hopp även för mig. Vi repade med Stars In Coma för första gången sedan nyårsafton och för andra gången någonsin samt för första gången i vår nya replokal. Och det var så fantastiskt jävla roligt. Jag trodde innan att jag skulle behöva mörka att jag inte kunde spela speciellt bra, men sedan när jag stod där insåg jag att oj, jag kan tydligen spela bas och oj, jag kan visst spela klaviatur och oj oj oj, jag kan tydligen spela OCH IMPROVISERA på flöjt, ojojoj när hände det här?
Lägg också till att André är världens bästa låtskrivare och Matte och Håkan spelar sinnessjukt bra och att det i de förutsättningarna såklart inte blir svårare att spela. Men ändå. Jag är grymt pepp på kommande Stars-spelningar nu! Det blir Berlin 25 september, Hamburg 2 oktober (bra va? :p), London 13 november och sedan liten Polenturné. WiooO!!!!!!!!! Tänk att jag får vara med om allt det här, det är helt sinnessjukt.
Sedan hälsade jag på Lotta & Malaika, bokade skidresa och på väg därifrån insåg jag att jag aldrig mer vill bo i Malmö och att stan ger mig ångest utan någon som helst anledning. Jag gillar Malmö i sak, men Malmö får mig att känna dåliga saker. Och det vill man ju inte. Tur då att jag inte behöver bo där.
Fredag 14 aug 2009, 13:19
Jag har äntligen kommit ur den fantastiska men något utmattande Popkollobubblan, städat upp, kört grejer och nu är jag hör och häpna i Göteborg! Fast det känns som att jag är hemma, för så fort jag går utanför dörren träffar jag i princip alla jag känner och några till. Det är roligt. Göteborg är en fin stad, lite backig bara. Idag gick jag vilse på väg till Hemköp. Det var roligt.
En annan rolig sak är ju det som ska hända idag 17.30 på Linnéplatsen. Jag och mitt hastig ihopsatta spårvagnsband kommer att framföra en alldeles ny låt med den fantastiska sättningen kontrabas, gitarr och Casionsynt. Det kommer nog bli alldeles utmärkt.
Först tänkte jag att bandet skulle heta Lisa & The Ram-a-lama Lovers, men eftersom jag är min fars dotter och därtill befinner mig i Göteborg - ordvitsarnas hemstad - heter de naturligtvis The Tram-a-lama Lovers. De består av Rasmus, som jag har lånat från det fantastiska bandet Räfven, och Petter, som jag har lånat från min gamle vän Kristian Anttilas eminenta kompband. Tack för lånet! Jag ska återlämna dem i någolunda brukbart skick.
Torsdag 06 aug 2009, 09:19
Både SVT och TV4 var här igår!
Söndag 02 aug 2009, 21:26
Jag är så trött att ögonen går i kors men det är värt det, som vanligt. Det går liksom inte riktigt att beskriva. Det måste upplevas.
Idag lärde sig 19 tjejer att growla. Bara det. Det låter fantastiskt!
Nu: sömn. Lite iaf.
Lördag 01 aug 2009, 16:48
Att vara musiker handlar mest om en sak: att vänta. Man åker bil. Man väntar. Man väntar på färjan. Man väntar på att arrangörerna ska dyka upp eftersom det finns ett djävulens påfund vid namn get-in. Man väntar på att få mat. Man väntar på att dagen ska gå så att man kan få vänta på soundcheck. Man väntar och väntar.
Sedan stressar man som fan med det man egentligen är där för att göra och det man väntar på hela tiden. Femton minuters changeover och linecheck. 45 min speltid, klockan börjar ticka NU! Och sen är det över. Man är helt tom och försöker fylla det med öl. Sedan väntar man på att få åka hem. Eller till nästa spelställe. Märkligt liv.
Sauberg var extremt sydtyskt med stora kullar (inte riktigt alper) och fina hus (inte riktigt tyrolerhus men nästan) och god inhemsk öl. Grym spelning, grym publik. Se bilder!
Torsdag 30 jul 2009, 22:27
Det är något med fina sydtyska små hus och små byar och små kullar som gränsar till alper och inhemsk öl och trevliga festivalarrangörer och mjukglassmaskiner. Jag har nog och kommer alltid ha en förkärlek för österrikisk anda. Det kanske beror på mina fina vinterminnen från alperna eller bara att jag (som sagt) är en hopplös lantis och här får man verkligen en överdos i utsikter, böljande landskap och putsade fasader snedstreck trähus med pittoreska balkongen. Åh det är så fint!
Vi åkte genom Berlin också. Berlins utkanter. Finare förorter har jag nog aldrig sett. Jag blev vansinnigt sugen på att åka dit snart, bara gå runt och titta. Som en riktig lantis! Bara titta på alla fina hus. Jag vill åka till varje europeisk huvudstad och gå runt och titta och dricka kaffe och läsa fina böcker och tänka. Det får bli ett projekt när jag känner mig rik någon sommar. Jag kanske kan dra av för allt som ”tjänsteresa”?
I alla fall. Imorrn är det Sauberg Open Air. Stor scen, gigantisk ljusrigg och från scenen, som ligger uppe på en alptopp, har vidunderlig utsikt över landskapet. Vi är precis vid gränsen till Tjeckien, man kanske kommer se ända dit?
Onsdag 29 jul 2009, 11:35
Popkollo popkollo popkollo och ringa och ringa och maila och bära saker och hämta saker och ordna saker och imorrn åker vi hipp som happ till Tyskland och spelar med Fourever. Jag hoppas att allt löser sig tills dess. Men det brukar det ju göra.
I bilen ska jag läsa Bodil Malmsten. Hon är så bra att jag igår skrev ett brev till henne. Igår var för övrigt en väldigt produktiv dag rent konstnärligt men inte arbetsmässigt. Vilket innebär att jag får jobba för två idag men att jag har skrivit en finstämd, avskalad men stråksvulstig svensk ballad. Önskeduettpartner: Simon Norrsveden. Skulle aldrig våga fråga men jag tänkte på hans röst när jag skrev den. Fint.
Nåt annat som är fint är ju artikeln i BLT idag. Sommarvikarier på lokaltidning = entusiasm och nyfikenhet. Mycket fint!
Onsdag 29 jul 2009, 09:03
Med tanke på mitt förra inlägg är det ganska så roligt att trummisen i Babyshambles spontanskrev till mig på twitter igår. Är vi vänner nu?
Tisdag 28 jul 2009, 12:58
Nu bokar jag in 4-5 december i almanackan och fan i helvete om jag ska få ett tak i huvudet den här gången också. Mr Doherty kommer till Sverige. Äntligen. Nu ska jag se honom. Tredje jävla gången gillt.
Ska bara få svar från WOW om jag får komma på deras festival så är allt fint och bra.
Nu är det tillbaka till arbetet: Rigga och testa mina dubbla uppsättningar av LUCAS = Lightweight Ultra Compact Active Soundsystem. Betyder att man inte behöver vara Hulken för att transportera dem (ETT kolli med medföljande rullväska!) eller rymdingenjör för att koppla in dem. Men man blir döv när man skruvar upp till elva. Bra.
Måndag 27 jul 2009, 14:59
Way Out West snedstreck filmmusikssnack snedstreck sångrädsla snedstreck hejdå nu ska jag bära högtalare och laga en bastrumma.
Åh, twitter is really killing mitt skrivande. Jag tänker i statusuppdateringar. Alltså kommer jag aldrig mer i mitt liv skriva en mening längre än 160 tecken. Man kanske borde skriva en bok? En twitter-bok. Om bloggar kan bokifieras borde en twitterblogg vara bok 2.0. Fast böcker känns väldigt analoga förstås. Löjligt analoga. Ändå läser folk mest hela tiden. Kanske för att folk är analoga. Lite brusiga, lite skeva och ibland är det bättre med en dålig bild än med ingen bild alls. Nä, inte ens ibland. Alltid.
Personligen är jag nog mer digital. Man får nog välja. Helskarp bild eller inget alls. Tom ruta. Etta eller nolla. Jag ska jobba på att bli mer analog, tillåta mig att brusa lite mer. Brus out.
Söndag 26 jul 2009, 17:58
Så stod jag där igen. På en scen. Folk hade burit dit den och satt ihop den och kopplat ihop sladdar rätt. För att jag skulle få komma och spela min musik och för att folk skulle lyssna. Det är helt fantastiskt när man tänker efter! Tack till er! Jag är alltid förstummad över allt ideellt engagemang. Otroligt.
Iallafall. Där stod jag. Där stod vi. Låtarna flöt ihop i ett virrvarr av Ddur och love och sit tight take hold men det flöt på. Dansade lite. Klappade lite. Kanske inte världens mest energiska uppträdande men det regnade åtminstone inte, som det gjorde på Möllanspelningen i fredags natt. Tvärtom var det ganska soligt! Fint. Folk satt och hade picknick och var kanske lite bakfulla efter gårdagen och kanske inte så spexiga och där stod vi och spelade pop.
Så spelar André introt till Dunderstigen. Jag säger något tramsigt, som vanligt. Sista låten, tack för att ni kom ha det bra puss hej. Jag vänder mig till vänster, kollar på André, kollar på Emmy, vänder mig till höger och!!!!!
Mattias har plötsligt, utan ett ord, målmedvetet och allvarligt, nästan högtidligt, tagit av alla sina kläder utom ett par tajta speedos och lagt dem på golvet bredvid basförstärkaren. Så kör vi. Don't fail me now, I'm not gonna make it alone tonight. Publiken tycker att vi är idioter. Det var en underbar spelning.
Sophias schlagerblogg
Sophia Ahlin, en tvättäkta melodifestivalfantast.
noje@blt.se
Rödhårig popvardag
- only Zlatan
can judge me
Jag heter Lars Lindquist. Är låtskrivare och sångare i Billie the Vision & the Dancers. Jag ser bloggandet som ett besök hos Dr Melfi, Tony Sopranos psykolog. Här kan jag kanalisera det som behöver komma ut men som inte ryms i en låttext. "Mr Lindquist? have a seat!"
Oprahbloggen
Även om Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg är en favorit rör hon sig inte precis i litteraturens finrum. För hon har inte en ynka poäng i litteraturkunskap. Hon läser bara väldigt mycket, ofta och gärna. Och mycket. Och gärna...
Välkommen till Annelie Henryssons Oprah-blogg
annelie.henrysson@blt.se
Karlssons filmglimtar
Filmskribenten & fritidspedagogstudenten Johan Karlssons banbrytande blogg handlar helt oväntat om film. Filmnyheter, filmtips, filmcitat och filmfrossa väntar er alla. Möt en munter bloggare som gillar bred mainstreamfilm, bakad potatis och sin söta sambo.
noje@blt.se
Krisse
"And over here we have Systembolaget. And people drink very much in Sweden. I'ts the only relief we have. And over here we have Pölsemannen, from Denmark. And there are even more alcoholics in that country" - Tiffany Persson, Hipp Hipp
I min värld är det mesta humoristiskt och lättsamt. Om inte, fake it till you make it. Utbildad till dansare i Köpenhamn. Jag älskar upplevelser. Hos mig händer allt från att hoppa fallskärm, surfa och pyssla med mina islandshästar, till magiska middagar, svettiga dansjobb och roadtrips.
Come and enjoy with me!
huvudnyheter just nu
Mössorna på för Karlskronastudenter
[Uppdaterad 2011-05-07]
Nej, det var ingen fotbollsmatch som började. Över 100 studenter satte på studentmössorna i centrala Karlskrona vid fyratiden i eftermiddag.
De marscherade sedan i ett långt tåg ner till Rosenbom vid Amiralitetskyrkan under visslingar.
Där la de i varsin femkrona som tillverkades sitt födelseår 1992. Det var startskott för årets studenter.
LÄS MER
