Tisdag 18 maj 2010, 16:02
Ja, så kallade hon mig, Kerstin. För hon stegade förbi här nyss, men kanske inte så bestämda steg, men i lagom rask takt. Vi firade solskenet i dag med att testa de olika matvagnarna på torget i Karlskrona. Kerstin glufsade kycklingspett. Jag kebabrulle. Båda var nöjda och glada efteråt. Fast jag ville ha glass, men "skäms, ungjävel" sade hon då. Och jo, naturligtvis borde jag göra det. Skämmas. För det känns som att jag gått in i väggen. Orkar inte springa, inte lufsa, knappt ens gå. Sägs att det väntar ett galet lopp om några veckor. Fem kilometer. En halv mil ska det springas i skogarna på militärbanan vid Västra mark. Jag har gjort det förr. Eller, jag sprang en kilometer sedan började marken gunga och hjärtat slå frivolter. Så jag gick med darrande mjölksyreben resten av sträckan. På upploppet vaknade jag. Sprang i mål tillsammans med en hord kommunalanställda kvinnor jag inte ens visste namnet på. Picknickracet var namnet på loppet. Belöningen blev en macka och lite godis efteråt. Jag frös mest, minns jag. Och skämdes. Insåg att man inte ska frysa efter ett halvmilslopp. Kommer väl knappast göra det efter den 2 juni, då tusentals kvinnor ska rusa efter mig i Västra mark-skogarna. Eller ja, 12 kanske. Elva 11 stackars kvinnor. Alla kommer rusa förbi mig ganska snart och då blir det jag som får jaga varenda kjoltyg i backarna. Men... Nu lider jag av hopplöst upp- och undergivenhet. Jag måste ju tro på mig själv, trots att jag innerst inne absolut icke gör det. Mitt självförtroende i motionsspåren är kört i botten. Hjälper glass? För stunden - ja! Men inte nu. Det regnar ute. Attans, också. Får hoppas på åskväder den 2 juni. För jag springer inte i skogarna när det mullrar från himlen. Aldrig i livet. Det är livsfarligt. Så jag hoppas på de onda vädergudarna. Hjälp mig ur levande och befriad från skamkänslor ur denna härdsmälta.
CHRISTIAN
Tisdag 18 maj 2010, 09:34
Så har uppladdningen inför Göteborgsvarvet startat hemma hos oss.
Nu är det nyttigt värre och tidig sänggång mest varje kväll.
Vilket passar mig alldeles förträffligt.
Eller kanske inte vid närmare eftertanke.
När maken trynar mest hela kvällarna blir det nämligen inga korta springturer. De är avklarade redan innan jag kommit hem.
Och om han inte sitter på pass i köket är det så himla lätt att kvällen börjar med ett plundringståg i skafferiet/frysen och slutar i tv-soffan.
Snart är jag lika förtappad som Hylse, som mest går omkring och ojar sig över examensloppet om två veckor. Han påstår att det är nya småbarnsbaciller på ingång, men jag vet bättre:
Han är fortfarande bakfull efter lördagens svensexa.
Nej usch, jag får ta mig samman och gå på cirkelfysen i kväll - fastän vår tränarfröken så lömskt lagt om alla övningarna så att jag hade träningsvärk tre dagar efter förra passet.
KERSTIN
Fredag 14 maj 2010, 10:42
I går lyxade jag och jobbarkompisen till det med ett litet spabesök.
Och eftersom hon var inbokad på en timmes massage, passade jag på att testa den där floatingen som jag tjatat om så länge - speciellt sedan sjukgymnast jag känner påpekat att det är bra för idrottsmän (och kvinnor, vilka jag numera räknar mig till) att slappna av i en sådan där tank.
Två käcka damer, som själva inte vågade testa, uppviglade mig mig att ta steget från den varma bubbelpoolen till något som såg ut som en större skidbox.
- Du kommer att ångra dig om du inte provar nu, kvittrade de så glatt.
Och det vill man ju inte.
Därför knödde jag in mig i detta blöta, mörka skrymsle och lät mig lyftas av saltvattnet.
Det var en ganska häftig känsla. Armarna flög ut av sig själva, det gick inte annat än att slappna av.
Men ganska snart började jag känna den fuktiga luften täppa igen andningsorganen och plötsligt kom jag på att locket över mig faktiskt kändes ganska tungt när jag lyfte ner det.
Det var ungefär samma känsla som när jag flög häromsistens och började fundera över det konstiga att flygplan som är så tunga kan hålla sig i luften.
I det läget är självbehärskning det enda som gäller.
Att tänka på annat: Soliga sommardagar, långa promanader vid havet....zzzz...och jäklar, det där mejlet som jag aldrig skickade...eller gjorde jag det.....äsch, jag ringer jobet när jag blivit utsläppt härifrån.....zzz...... men när blir jag egentligen det? Har det inte gått en halvtimme snart? Och hur vet jag hon i den vita rocken inte satt sig vid fikabordet och glömt bort mig?.....Vad tusan är klockan????
Jag har faktiskt ingen aning om hur länge jag låg där i saltlaken. Men när jag vacklade ut i bassängen igen efter vad som verkat en evighet, låg damerna kvar där jag lämnat dem och min kompis var inte tillbaka än.
Jag hade en mycket märklig känsla i hela kroppen att tiden stannat.
På kvällen hade jag världens huvudvärk som tvingade mig till bädden redan vid sju.
Och morgonen efter vaknade som om jag blivit överkörd av en ångvält.
Nu känner jag mig ganska normal igen, om man undantar från lusten att hela tiden vilja slicka på mina salta läppar.
Men avstressad, tja det vete fåglarna. Testa själva och se.
KERSTIN
Tisdag 11 maj 2010, 15:00
Jag är stolt över mig själv.
I går tvingade jag mig att cykla till jobbet, fastän det duggregnade så där lagom obehagligt. Och sedan på eftermiddagen när maken ringde och erbjöd sig att ta cykeln bakpå bilen, svarade jag bestämt: - Nej, det ska du verkligen inte!
Jag behövde ju inte säga att bilen var uttorkad och att han förmodligen skulle få soppatorsk (vilket också var anledningen till att jag tog cykeln på morgonen) innan han ens hunnit förbi vår grindstolpe.
KERSTIN
Fredag 07 maj 2010, 09:33
Den här veckan började så bra med cykelstart till jobbet på måndagen och tisdagen. Sedan tog det stopp totalt.
Från att ha varit full av energi, känner mig en förbrukad ballong där luften för länge sedan gått ur.
Måste vara det vidriga vädret och snålblåsten. Eller så är det den berömda vårtröttheten.
Jag orkar knappt släpa mig till jobbet, än mindre tänka på cirkelfys och löprundor.
Det enda jag klarar är kvällsrundorna med hunden.
Någon som har något bra knep för hur man rycker upp sig en vecka som denna när kylan ätit sig in i märgen och det enda man vill göra är att ligga på tv-soffan, glo på en dålig film och äta chokladpraliner?
KERSTIN
Onsdag 05 maj 2010, 16:52
Jag orkade helt enkelt inte cykla till jobbet i dag.
Jag hatar nämligen att frysa! Det tog flera timmar innan jag tinade efter gårdagens cykeltur hem i snålblåsten. Jag hoppade över cirkelfysen av bara farten.
Sedan låg jag hela natten och huttrade under täcket, frusen ända in i märgen.
Det kan vara feber också, men det var i så fall en ännu bättre ursäkt att ta bilen till jobbet en dag som denna.
KERSTIN
Måndag 03 maj 2010, 13:27
I dag var det premiär för cykel till jobbet. Men nu när jag ser snålblåsten få människor att huka sig börjar jag fundera på om det var så listigt.
Får se om jag inte ringer maken och ber honom hämta med bilen...
In till stan var det däremot inga som helst problem.
Uppfylld av en sällsam självgodhet, som jag alltid drabbas av när jag gör bra och goda saker, trampade jag som på små moln.
Jag kände mig så god att jag nästan läxade upp grannen som satte sig i bilen precis när jag cyklade i väg. "Din miljöbov, hur kan du köra de ynka fyra kilometrarna in till stan?", skulle jag precis säga.
När jag insåg att jag nog inte var rätt kvinna att yttra de orden.
Än.
Men jag blev inte upprörd några fler gånger under den dryga kvart min cykeltur varade. Inte ens när en 75-årig dam på knarrig cykel trampade om mig.
Däremot noterade jag att jag denna morgon var ovanligt lugn och sansad. Jag som annars brukar bli skogstokig på alla snigelbilister som kryper förbi Wämöparken och som nästan stannar upp utanför det som förut var Krutviken.
Dessa bilister är oftast lite äldre (inget ont om dem) och har någon i passagerarsätet som de drar den gamla parkens historia för och som förfasar sig över att det gamla gästgiveriet inte längre finns kvar.
De ser ut att ha så trevligt i de där bilarna, men det var inte förrän i dag när jag cyklade om dem, som jag kunde se det charmiga i dessa utflykter i arla morgonstund.
Jag kunde till och med le lite överseende när jag cyklade mot Blomsterkiosken och noterade bilarna som kommer i motsatt körriktning och som inte blinkar när de ska upp på infartsleden.
Den här morgonen behövde ju inte jag stå och ticka vänster i väntan på att de skulle korsa min väg - och sedan bli förbannad för att de svängde av tidigare.
Och när jag cyklade sista biten på infartsleden lekte ett litet leende i mungipan när jag såg alla dessa bilister som tror att köer inte gäller dem, utan susar vidare i ytterfilen ända tills det är dags att svänga av vid fängelset. Då pressar de sig in - fastän jag, och förmodligen fler med mig som köat snällt, gör sitt bästa för att blixlåsprincipen inte ska gälla min bil.
Jag lyckades till och med få till en grön gubbe mitt framför ögonen på en person som jag med 99-procentig säkerhet kan säga är urtypen för dessa mina stora hatobjekt i trafiken.
KERSTIN
Torsdag 29 apr 2010, 14:29
Nu skäller hon på mig, Kerstin,
"ska vi lägga ner bloggen, detta förkastliga fettspöket som ligger som en seg fläsksvål runt vårt uppgivna samvete?"
Ungefär så sa hon, fast jag lade till litegrann, brodera hennes fråga en aning.
- Varför då?, undrade jag.
- Vi har ju ett lopp att springa, den där Facebookgruppen med folk som jagar mig och allt det där. Och inte minst ett Bräknetramp längs med Bräkneåns vackra dalgång att genomföra, eller åtminstone genomlida.
Och så är det hälsodag här på jobbet.
I normala fall brukar det betyda att vi får en banan.
Den här gången har vår marknadsdonna Marlene ropat in stormtrupperna.
Det blir yoga, massage och hälsosam buffé.
Och...(trumvirvel)
Zumba.
Alla vet att Kerstin och jag en gång förnedrade oss till fullo i en av de mest sedda dokumentärfilmerna på BLT.se, någonsin. Vi gjorde oss till åtlöje å det grövsta, men vi kan ta det. Vi har skinn på näsan, valkar under naveln.
Nu är det dock upp till bevis.
För tänk om alla på vår tidning, vår kära arbetsplats, verkligen tror att vi KAN dansa Zumba.
Det finns kanske en liten tokig falang som inte sett den där filmen och bara hört rykten om vår (frånvaro av) taktkänsla.
Allt kan bli rena rama fiaskot.
Folk tror att vi ska leda Zumbadansen och så står vi där, Kerstin och jag, och ser löjligt dumma ut.
Det känns lite grann som orienteringsdagen i sexan, på Slättagårdsskolan i Kallinge i början av 80-talet.
Det var jag och Rickard som halvåret tidigare hade börjat träna orientering i Ronneby.
Vi sprang i de öppna skogarna runt Trollsjön i Brunnskogen. Löpte för glatta, unga livet.
En tjej i klassen, gapade ut, strax innan start:
- Det är fusk. Rickard och Christian är med i Ronneby Orienteringsklubb. De kan springa. De kan läsa kompass. De kan vada i träsk som vilka tuffa flodhästar som helst. De kommer vinna tävlingen hur lätt som helst.
De kunde vi inte.
Och det gjorde vi verkligen inte.
Vi kom sist.
För vi orkade varken kubba över stock och sten och grävlingsknyt eller ens läsa den där kompassen. Vi fattade inte hur den funkade, kompasseländet. Det var en visare där, en massa siffror här och några bokstäver både här och där och var som helst, men inte fan blev vi något visare av det.
Så jag upprepar:
Vi kom sist.
Rykten om vår storhet var med andra ord gravt överskattat.
Ungefär så känner jag nu.
Inför Zumbadrabbningen på BLT, fredagen den 30 april.
Om det finns biljetter?
Ring Ticnet.
CHRISTIAN
Torsdag 22 apr 2010, 13:29
Först och främst,
min pizza, en härligt geggig Bambino med köttfärssås, ananas och en förfärligt massa ost, var mindre än alla andras.
Den var mindre och den var inbakad.
Det måste erkännas. Det är nämligen viktiga detaljer i sammanhanget.
Dessutom tyckte jag synd om min kära kontorslandskapsgranne, Kultur-Anna alltså, som tvingades slänga nästan en halv pizza. Därför ryckte jag in. Finns en anledning till att folk kallade mig sopsäcken förr i tiden. Och gör så än idag. Mat ska inte slängas. Folk svälter på vår jord. Jag gör det däremot inte. Jag frossar.
Kultur-Anna tog fasta på detaljen om att inte slänga matresterna.
Hon gjorde det ingen annan vågar.
Hon satt kvar vid sitt bord och bad den mer kaxige kompisen, Familje-Lisbeth, rycka ut.
Lisbeth fick äran att fråga om en doggybag. Andra lämnar skräpet på bordet. Kultur-Anna ville ha med sig sin halva pizza hem. Trots att hon inte ens har en hund.
Helt korrekt.
En kulturgärning värd lika mycket som en nobelpristagarintervju.
Så ska en degklump med burkchampinjoner och tomatsås förvaltas.
Till dagen efter, alltså.
För jag undrar vad som händer med alla pizzarester som blir över på pizzeriorna?
Vill jag veta?
Är det denna slask som blir Pizza Mysterio? Den "hemliga pizzan" som alla pizzerior av rang har. Alltså där de plockar ihop precis vad som helst, köttstycken, lammkotletter, morötter och sillinläggningar, för att göra överraskningen så makaber som möjlig.
Inte vet jag.
Inte vill jag veta.
För jag mådde dåligt efter den där pizzan igår.
Den stod mig upp i halsen. För det är på tok för mycket mat kvart i tolv en onsdagsförmiddag. På tok för mycket deg också.
Så aldrig mer pizza. Inte den här veckan i alla fall.
Fast nu var allt Kerstins fel.
Hon har blivit flåshurtigare än någonsin efter förra veckans succévägning och konditionstest. Hon var inte längre en katastrof utan bara rätt medioker, enligt testerna.
Så hon galopperar vidare, i löparspåren och på Friskis & Svettis och allt det där en trött småbarnspappa inte har tid till. Tyvärr. För promenader i all ära, men det behövs mer flås om jag ska orka kubba ifrån alla tanter i det där loppet som Kerstin ska arrangera om någon månad (helst två eller tre).
Därför står jag still just nu. Bokstavligen och bildligt.
Behöver ryckas upp, igång, få fart igen.
Det måste väl finnas fler som har tips till alla stressade småbarnsföräldrar. Vi som vill att dygnet ska ha 36 timmar men bara ser hur timmarna tickar bort innan vi faller raklånga i sängen och somnar tvärt halv ett om natten.
Kanske handlar det om effektivitet. Att nyttja tiden bättre. Men jag vill helst inte dra iväg på träning så fort jag kommer hem från jobbet. Då har jag två, kanske tre på sin höjd, timmar med Augustpojken. Och när han väl somnat så har gympasalarna stängt dörrarna för kvällen.
Så ge mig en spark i röven och motivation till snar förändring.
Tiden är knapp.
Jag kan inte låta den där klämkäcka, övertydliga primadonnan från Hästös bistra utkanter vinna än en kamp.
CHRISTIAN
Onsdag 21 apr 2010, 15:09
I går kväll när jag kom hem från cirkelfysen på Friskis satt hela familjen och glufsade i sig mackor med o'boy.
-Men du ska väl inte ha något, sa maken med munnen full av bröd och höll undan brödkorgen lite diskret.
-Nä, jag ska nog bara ta ett glas vatten och ett litet äpple, svarade jag och lommade ut i duschen.
Två timmar senare, när jag låg klarvaken i sänghalmen, slog det orättvisa i situationen mig och hungern vaknade med full kraft.
Magen knorrade upproriskt och det var lögn i helsikotta att somna om.
Och där i nattens mörka timmar föddes en tanke; jag skulle minsann äta pizza till lunch.
Sagt och gjort. Och för att vara på den säkra sidan släpade jag mig mig Hylse också.
Han var i och för sig inte speciellt svårövertalad. Inte att följa med. Och definitivt inte vad gäller att äta rent på en annan kollegas tallrik heller.
KERSTIN
Tisdag 20 apr 2010, 15:33
Jag fick just frågan hur det gick i fredags.
Och upptäckte att den informationen inte ligger kvar i själva artikeln på denna sida.
Oj då, kära nån....men för alla er som missat informationen kan jag bara meddela att Hylse och jag båda ser oss som vinnare.
Hylses fettmått kring midjan är inte längre tresiffrigt och han äter inte godis i sopsäcksstora påsar. Däremot fick han bakläxa för att han inte anstränger sig mer i motionsspåret.
-Du är lat och kommer med luddiga undanflykter, sa de tuffa smileleverna till honom innan helgen.
Jag, som fick beröm för att jag jobbat på med flåset, log i mjugg och slickade i mig siffrorna 5,5 kilo minus på vikten och sex centimeter på midjemåttet.
Dessutom har min syreupptagningsförmåga gått från katastrofläge till nästan medelmåttigt.
Jag är med andra ord inte längre det som smilelevernas lärare Ola Gralvik sa att jag var från början:
En vandrande hälsofara.
Det har jag levt på hela helgen.
Men mest har jag glatt mig åt de tre personer som klappat mig på axeln och sagt att jag har inspirerat dem att komma i gång. För det är riktigt häftigt!
Nu grunnar Hylse och jag på hur vi ska fortsätta vår hälsosatsning.
För självklart ska vi inte stanna här.
Och vi kommer snart att publicera vårens stora utmaning i papperstidningen.
Den ska i sin tur bli startskottet för riktigt många andra soffliggare. Hoppas vi!
KERSTIN
Fredag 16 apr 2010, 09:57
Om mindre än en timme ska vi gå ner till Ehrensvärdska och få vår dom. Och sedan kan alla tusen blekingar skratta åt galningarna som fick sämre flås och fler kilo efter sju veckors kom-i-formande.
Behöver jag säga att jag inte sovit en blund i natt?
Men jag nappade i alla fall inte på makens inviter om bastu och lavemang i går kväll. Och jag har ätit frukost.
Någon måtta på stolligheterna får det faktiskt vara.
Appropå det pratade just Christian med sin fru och bad henne om lov att få gå hem på grund av snuva. Hon nekade visst stenhårt.
Jag får en stark känsla att hon och min familj är i maskopi och att det var dit maken messade bilden när jag åt våfflor i helgen.
KERSTIN
Tisdag 13 apr 2010, 12:37
Nyss harklade sig Christian och jag hörde honom mumla "om du vill får du skriva något elakt om mig på bloggen. Du har min tillåtelse att göra det". Jag anade genast oråd och kastade mig över datorn. Och vad fick jag se, jo hans fruktansvärda påhopp om dreglande ulvar i riddarkläder.
När sanningen var en helt annan.
Christian förstod helt enkelt inte det där med En garde.
Redan på väg till fäktningssalen började han svamla om att han kände sig yr och svag och att han hade ångrat sig. Väl uppe i hallen vaknade han dock till lite och i utrustningsskrubben blev han nästan lite alert, speciellt när han fick veta att han skulle få ha något slags skydd framtill. Själv fick jag fylla bh:n med några slags kupor som såg ut som amningskoppar.
Det var då Christians lilla felsägning fick mig och vår tränare Ola att tappa hakan alldeles. "Nu växer stridspitten", sa han skamlöst. (fast han menade så klart strids...i mig) och trumlade på en värja.
Men det visade sig så klart inte vara något bevänt med det löftet.
Redan efter mitt första utfall stod Christians taktik klar för mig. Att fegt backa, skrika aj, och vända bredsidan till - och sedan, när jag gjort mitt utfall mot späcket i magtrakten illvilligt hugga mig i handen eller foten.
Om mina anfall var regelrätta var hans riktiga svinhugg.
Så det så.
Sedan har jag inte sagt något om hur de tre matcherna gick.
KERSTIN
Tisdag 13 apr 2010, 12:09
Kerstin har ett intressant inlägg här nedan. Ett upprop. Mer sånt. Mer snusförnuftig präktighet från den gode Kerstin. Ibland visar hon nämligen sådana sidor också.
Men i går var hon en rabiessmittad ulv i riddarkläder.
Nästan.
För den här duellen, Kerstin och min påstådda insats för folkhälsan och vår egna slappa kroppshyddor, skulle avgöras.
Med en värja.
Som på den gamla goda tiden.
Alltså då käbbel avgjordes med varsitt svärd i en stort sal på ett slott.
Duellanterna kom till drabbningen genom att svinga sig ner på golvet via kristallkronan. Det var ett måste.
Nu fanns det ingen sådan i den slitna gympasal där vår duell skulle avgöras.
Väl länets enda fäktklubb. Eller fäktningsklubb heter den kanske. Jag har icke tid att reda fakta nu, för jag vill bara sabla ner den kaxiga Kerstin innan hon själv sprider lögner.
Bättre att förebygga än föregås, som politikerna brukar säga.
Jag tänker inte - ännu - avslöja hur det gick. Vi gick tre ronder. Eller fyra egentligen, då skyddsutrustningen var en egen högst klaustrofobisk historia. Men nu vet man hur polisens insatsstyrka känner sig. För västarna vi bar var skottsäkra. Nästan i alla fall. De var gjorda av kevlar åtminstone.
För att sammanfatta fäktduellen så kan jag säga att en av oss, inte jag, hade en högst vettsinnig taktik. Denna person, inte jag, hade en taktik som bestod av följande.
Ingenting.
Ingenting.
Ren och skär galenskap.
Så klart den andra personen blev livrädd. Såklart han (eller hon) backade när den andra nervsjuke tokstollen, inte jag, kom rusande med en värja rätt upp i nyllet på den skräckslagne personen som gjorde reträtt.
Det blev till att tänka om. Börja illa fäkta, i stället för att fly som en livrädd sparvunge.
Fortsättning följer.
Allt jag kan säga är att bäste man (eller kvinna) alltid vinner till slut.
I den andra bataljen, fettobloggen, träningskampen, hälsofrämjandet eller vad ni nu vill kalla den, finns såväl vinnare och förlora. Hos båda två. Vi är vinnare på ett sätt, hopplösa förlorare på ett annat. Precis som de allra flesta av oss.
Och jo,
fortsättning följer även här.
Det lovar jag.
Tro mig.
Snälla rara...
Torsdag 08 apr 2010, 17:33
Hylse säger intressant och spännande. Man får tacka för det lilla, det minsta lilla erkännande.
Annars skulle jag mest puffa för Folkhälsoinstitutets vecka Ett friskare Sverige (läs mer på www.fhi.se/ettfriskaresverige) som börjar nästa vecka och som är ett uppdrag från regeringen.
Då ska alla som kan verka för att folk börjar röra på sig och äta bättre.
På många håll i landet, däribland "mitt" Friskis och Svettis, laddas det upp med aktiviteter och skojiga teman inför veckan.
Men hur gör din klubb eller förening?
Och hur gör du själv för att verka för ett friskare Sverige?
Du kanske kan göra som Sportirottis coacher och deras tränarkompisar: Hitta någon i familjen eller bekantskapskretsen som behöver komma igång. Eller, om det är du själv som behöver ny energi, leta reda på en kompis som kan coacha dig.
Just vecka 16 verkar vara en synnerligen bra vecka att starta på.
KERSTIN
Torsdag 08 apr 2010, 16:24
Eller har jag ens kommit ur den första andningen?
Jag vet inte.
Men Kerstin har för en gång skull skrivit ett spännande och till och med intressant inlägg i vår bloggosfär här på BLT.
Jag repeterar, för säkerhets skull.
Andra andningen (engelska: Second wind) är en populär benämning för ett jämviktsläge som uppstår vid konditionskrävande arbete då syreupptaget blir lika stor som syreförbrukningen. Pulsökningen i början av ett träningspass sjunker tillbaka och planar ut. Känslan då andra andningen inträder kan hos vissa upplevas som behaglig.
För mig låter ovan som en lördagskväll i tv-soffan tillsammans med en risig romantisk komedi där ingen någonsin kommer till skott, förrän i filmen sista minut, och då har man ändå hamnat i tredje andningen och sover så sött.
Däremot minns jag så väl vår nitiske lille dvärg till Kapten i lumpen. Jag antar att preskribitionstiden för övertramp är passerad och nu ska han banne mig få på truten.
Eller nej, jag är ingen vän av våld. Tänker inte skjuta den lille mannen ens i lilltån, för han hade en och annan poäng, även om han faktiskt såg ut som en smurfversion av vilken gammal naziofficer som helst.
En poäng var att alla människor, hur lata de än må vara, orkar mycket mer än de själva tror.
När man är helt slut. Nerkörd i träsket med pumpande hjärta och blodsmak i käft, så har man ungefär offrat hälften av sin kapacitet. Man orkar dubbelt så mycket.
Tyvärr är det svårt att stiga över den berömda tröskeln. Åtminstone använder alla lata stackare "helt slut"-känslan som försvarsmekanisk när vi ligger där och krälar på marken.
Då skriker vi, högt så att mor och far och till och med deras döda anfädrar hör oss:
- JAG PALLAR INTE MER. Jag är HELT SLUT!
För vi tror att livet är slut. Att allt är över. Vi kan inte andas. Vi kan inte fortsätta springa. Tror mig. Och då gör vi inte det. Varför skulle vi göra det när vi tror att det inte går att rusa mer. Vi ger upp i stället. Att ge upp är den lönnfetes allra bästa kompis. En polare att lita på i ur och skur, i duggregn och sensommarsol.
Så han hade vissa poänger, den där kaptenen från min något oinställsamma tjänstgöring inom den svenska stridsstyrkan.
Däremot kommer jag aldrig förlåta honom för avskedstalet. Då vi kallades in till hans rum i en numera riven barack på A3 i Kristianstad.
Framför honom stod en odåga som inte fick det då heliga betyget 10-7-7. 10 för uppförande, 7 för vapenhantering och 7 för stridsförmåga. Tror jag. Nåt i den stilen var det i alla fall.
Jag fick 10-6-6. Hade varit snyggare med 6-6-6 åtminstone, men icke.
Han spände blicken i mig, reste sig inte ens upp ur kontorsstolen:
- Du är inte godkänd. Men du, bli inte ledsen för det. Det finns en plats i vardagen för dig också, sade han.
Utan att skämta.
På fullt allvar.
Som om att han trodde att min värld skulle gå under bara för jag icke blev godkänd som mördarmaskin.
Den gick aldrig under.
Tvärtom. Jag blev bara glad över "misslyckandet". Uppdraget var liksom slutfört. Har aldrig behövt visa det betyget för någon enda levande människa på vår jord. Det var ungefär lika viktigt som avgångsbetygen från högstadiet och gymnasiet. Ingen bryr sig, tack och lov.
Nu undrar alla, med all rätt, var poängen finns i allt detta pladder?
Och jag förstår er.
För här finns ingen vidare slutknorr.
Däremot kommer jag väl ihåg den gången jag hamnade i andra andningen, under en löparrunda en sen, men löjligt ljus, sommarkväll på skjutskolan i Trängslet, Älvdalen.
Jag sprang.
Uppför backarna, nerför, in i skogen och efter en kvart började benen domna, mjölksyran började ticka på uppmärksamhet och blodet började rinna till i halsen.
Sedan försvann allt, som ett läbbigt spöke som liksom invaderat min kropp för en minut och sedan insåg att där inget fanns att hämta. Spöket lämnade mig. Och det var en fantastisk känsla. Befriande. Som att börja leva på nytt.
Jag fortsatta springa där i skogarna. Myggorna hann inte ens ikapp mig.
Men inte tänkte jag en sekund på att jag hamnat i "ett jämviktsläge som uppstår vid konditionskrävande arbete då syreupptaget blir lika stor som syreförbrukningen".
Jag var mest bara stolt.
Och lycklig.
För jag orkade verkligen springa. Ja, jag gjorde ju det. En gång för länge, länge sedan.
Onsdag 07 apr 2010, 13:21
Maken tjatar alltid om hur skönt det är när man kommer in i andra andningen.
-Då kan man springa hur långt som helst, säger han och sträcker ut sina pinnsmala ben.
Bredvid honom asar sig hans lönnfeta fru fram, illröd i ansiktet och med ett hjärta som hotar att picka ur kroppen.
Jag vet inte ens vad andra andningen är för något. Var faktiskt tvungen att googla det nyss. Och så här står det på Vikipedia:
Andra andningen (engelska: Second wind) är en populär benämning för ett jämviktsläge som uppstår vid konditionskrävande arbete då syreupptaget blir lika stor som syreförbrukningen.[1] Pulsökningen i början av ett träningspass sjunker tillbaka och planar ut. Känslan då andra andningen inträder kan hos vissa upplevas som behaglig.
Men kanske var jag nära det där tillståndet häromdagen. Det kändes nästan så när vi vände hemåt efter de stipulerade tre kilometrarna på grusvägen vid Rosenholm.
För plötsligt kändes det riktigt bra. Benen kändes lättare, pulsen gick ner och......asch då, det var bara inbillning.
20 meter efter att jag hade uttalat det magiska "Nu kan jag springa hur långt som helst" var jag tvungen att tvärstanna och böja ner huvudet mellan benen. Annars hade jag förmodligen stupat av bieffekterna från första andningen.
KERSTIN
Tisdag 06 apr 2010, 14:34
Aldrig har väl skådats så många springande människor.
Jag ser dem överallt. Pinnsmala och seniga, feta och rullande...gamla som unga.. det fullkomligt vimlar av dem. Men det kanske är som när man själv är gravid, då ser man inte stan för alla bebisar och tjocka magar.
Hur som helst så laddar jag inför vårens stora löparfest.
Inte för att springa själv. Nej då, jag ska njuta av spektaklet kring andra människors vedermödor. Jag ska stå och gotta mig i solskenet mitt bland alla orkestrar. Och njuta av att jag till skillnad från 60 000 springgalningar inte kommer att ha värk i hela kroppen dagen efter.
Efteråt ska jag dricka kall öl på hotellrummet innan jag gör mig redo för kvällens muntrationer - och inte ligga helt utslagen på sängen som vissa andra.
Det är så ett Göteborgsvarv ska avnjutas.
Men jag ska inte stå på samma plats som jag gjorde förra året när jag hejade på maken under denna hans jungfrutur.
Då hade jag positionerat mig i främsta ledet på Avenyn och kunde konstatera att alla som kom löpande mot mig gjorde det med stolta steg och höga benlyft, hur trötta de än var.
Som drabbade av de sista dödsryckningarna lät de sig lyftes fram av människomassan som i fyrdubbla led kantade den skoningslöst uppåtlutande paradgatan.
Man kunde riktigt se hur en del stackare stramade upp sig för att sedan stupa när de kom runt hörnet, där alla sjukvårdarna och ambulanserna så påpassligt stod och väntade.
Andra löpte outröttligt vidare, om möjligt ännu fortare efter denna uppvisningssträcka.
Och folksamlingar i all ära. De ger hög och glad stämning.
Men det fanns liksom ingenstans att göra av allt spott som samlades i uttröttade gommar. Man kan ju inte spotta sina medtävlare i nacken heller.
Så av den anledningen ska jag inte stå närmst gatan på den mest sugande sträckan. I år ska jag välja en betydligt mer oattraktiv plats att beskåda loppet ifrån så att det finns gott om plats . Både för spottloskorna och mig.
KERSTIN
Torsdag 01 apr 2010, 16:14
Lugn, bara lugn Christian. Det är goa tider kvar innan du ska upp på slaktbordet. Över en hel vecka minsann. Och ägg blir man ju inte tjock av. Speciellt inte de som är fyllda med choklad.
Föresten så har jag anammat det den goda kollegan med alla visdomsorden sa häromkvällen; Om ditt mål var att gå ner fem kilo och springa fem kilometer och du har gått ner 2, 5 kilo och sprungit fem kilometer - då har du ju faktiskt lyckats till 75 procent. Och än är det tid kvar att höja procenten.
Jag blev genast nöjdare när jag började tänka så där.
Där ser man vad lite positivt tänkande kan göra.
Det var precis som när en annan god vän sa till mig på skarpen att jag inte skulle gnöla om hur trött jag skulle bli i slutet av träningen. I stället skulle jag fokusera på hur skönt det skulle kännas efteråt när jag satt i bilen hem.
Det sitter nog en hel del i huvudet som man skulle må tusan så mycket bättre av om man bara kunde radera.
KERSTIN
Torsdag 01 apr 2010, 15:46
Oj, tiden går. Det var länge sedan sist? Läget? Bra? Ok. Samma här.
Ville bara berätta att hela den här träningsprylen börjar lida mot sitt (bittra) slut.
Dags att avslöja två plumpheter i protokollet.
Det ena var att börja motionera, äta nyttigt och leva bra mitt under semmeltiderna.
För semlor är gott. Väldigt många semlor är ännu godare.
Det andra var att avsluta hela motionsäventyret med påsk.
Då dukas alla frestelser fram. Janssons och paj och ... godis.
För vi svenskar har ju fått för oss att vi får frossa till jul och till påsk.
Då kan vi fullständigt vräka i oss alla onyttigheter som finns. Helt utan att skämmas ett dugg.
Det är naturligtvis helt galet, kan tyckas.
Å andra sidan säger fettminskningsproffsen att om man väl ska glufsa sig i onyttigt så ska man göra det en gång i månaden och då liksom vräka i sig. Då rensar kroppen ut eländet mer effektivt. Och sedan är det borta.
Värre är att gå och knapra Snickers och Ahlgrens bilar varje dag, liksom tro att "en liten chokladbit kan väl inte vara så farligt."
Så givetvis tar jag till mig detta. Har forskarna sagt att det är ok att frossa lite då och då, så är jag inte svår att övertala.
Jag gör precis så.
Det blir stora påskägg i år.
Och jag tänker inte skämmas.
Har tid att promenera rask ändå. Fyra dagars ledighet. Frosseri om kvällarna, hurtfriskhet på eftermiddagen.
Ändå är jag lite rädd.
Blott någon kvar tills domen anländer.
Vi ska vägas. Det ska springas. Vi ska skämmas över allt fett som blev kvar strax ovanför naveln.
Men, och det här är ett viktigt men -
Det är inte över förrän den feta ladyn gastat.
Allt vi bråkat om senaste veckorna, i tidningen och på den här bloggen, ska mynna ut i ett annat tänk, en sorts insikt om att det tar tid att förändra. Det måste få ta tid. Det gör inte att bli världens nyttigasta människa på sju veckor. Det är omöjligt.
Låter det som att jag garderar mig? Som om att jag är livrädd för ett fiasko när jag står där på vågen eller cyklar på den där testhojen om någon vecka?
Jo, det är sant.
Jag är rädd.
Men också realist som numera har en nyfunnen tro på morgondagen.
Usch,
lät jag som en predikant?
Kanske.
Jag borde nog bli livscoach. Åka runt och hålla långa flummiga monologer om hur alla, du och jag och vem som helst, KAN förändra livet.
Tror ändå jag låter bli.
Åtminstone tills jag bevisat att jag lever som jag lär.
Sophias schlagerblogg
Sophia Ahlin, en tvättäkta melodifestivalfantast.
noje@blt.se
Rödhårig popvardag
- only Zlatan
can judge me
Jag heter Lars Lindquist. Är låtskrivare och sångare i Billie the Vision & the Dancers. Jag ser bloggandet som ett besök hos Dr Melfi, Tony Sopranos psykolog. Här kan jag kanalisera det som behöver komma ut men som inte ryms i en låttext. "Mr Lindquist? have a seat!"
Oprahbloggen
Även om Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg är en favorit rör hon sig inte precis i litteraturens finrum. För hon har inte en ynka poäng i litteraturkunskap. Hon läser bara väldigt mycket, ofta och gärna. Och mycket. Och gärna...
Välkommen till Annelie Henryssons Oprah-blogg
annelie.henrysson@blt.se
Karlssons filmglimtar
Filmskribenten & fritidspedagogstudenten Johan Karlssons banbrytande blogg handlar helt oväntat om film. Filmnyheter, filmtips, filmcitat och filmfrossa väntar er alla. Möt en munter bloggare som gillar bred mainstreamfilm, bakad potatis och sin söta sambo.
noje@blt.se
Krisse
"And over here we have Systembolaget. And people drink very much in Sweden. I'ts the only relief we have. And over here we have Pölsemannen, from Denmark. And there are even more alcoholics in that country" - Tiffany Persson, Hipp Hipp
I min värld är det mesta humoristiskt och lättsamt. Om inte, fake it till you make it. Utbildad till dansare i Köpenhamn. Jag älskar upplevelser. Hos mig händer allt från att hoppa fallskärm, surfa och pyssla med mina islandshästar, till magiska middagar, svettiga dansjobb och roadtrips.
Come and enjoy with me!
huvudnyheter just nu
Mössorna på för Karlskronastudenter
[Uppdaterad 2011-05-07]
Nej, det var ingen fotbollsmatch som började. Över 100 studenter satte på studentmössorna i centrala Karlskrona vid fyratiden i eftermiddag.
De marscherade sedan i ett långt tåg ner till Rosenbom vid Amiralitetskyrkan under visslingar.
Där la de i varsin femkrona som tillverkades sitt födelseår 1992. Det var startskott för årets studenter.
LÄS MER
