Connie Nilsson: En stjärna utan 10 000 timmar i simbassängen

Blekingesport Artikeln publicerades
Sarah Sjöström är en av Sveriges stora idrottsstjärnor, men när Sjöström satte sitt världsrekord 2009 som 15-åring kan hon omöjligt ha fått ihop 10 000 träningstimmar.
Foto:Jessica Gow/TT
Sarah Sjöström är en av Sveriges stora idrottsstjärnor, men när Sjöström satte sitt världsrekord 2009 som 15-åring kan hon omöjligt ha fått ihop 10 000 träningstimmar.

Gener och medfödd begåvning spelar liten roll.

Framgång handlar om intensiv träning, helst 10 000 timmar enligt myten där det inte tas någon hänsyn till gener eller talang.

Den svenske psykologiforskaren Anders Ericsson, verksam vid Florida State University, anses vara en av världens främsta forskare inom området expertprestationer. Bortsett från vissa fysiska hinder, som exempelvis att den som är kort har svårare att hävda sig i basket och höjdhopp, menar Ericsson att det inte finns några vetenskapliga bevis för att talang är medfött.

”Betydelsen av medfödd begåvning är oerhört överskattad. De mest framgångsrika inom olika områden har genomgått mycket mer träning för att bli så skickliga än vad de flesta kan föreställa sig”, säger Ericsson i en intervju i Svenska Dagbladet.

På tidigt 1990-tal undersökte Ericsson vad som krävdes för att bli en bra violinist. Han fann att de bästa hade övat och fokuserat i 10 000 timmar för att bli bäst.

Malcolm Gladwell, en tidigare framgångsrik medeldistanslöpare, tog upp tråden 2008 i boken ”Outliers – Frammgångsfaktorn” och menade att violinistens resultat gick att överföra till allt från schack till en rad sporter.

Pressen hakade på och Ericssons 10 000 timmar av träning växte till en sanning: ”The 10 000 Hour Rule”, en regel som påverkat många tränare.

Med Ericssons forskning som rättesnöre ska alla kunna springa lika fort och uthålligt som kenyaner och etiopier om det gjorts från fem års ålder till och från skolan varje dag. Alla ska kunna bli lika bra som Messi i fotboll om man sätts i talangträning dag ut och dag in. Mattesnillen och schackgenier kan skapas med tio timmars träning 50 veckor om året. Eller för den ledare eller förälder som vill skynda på processen, 20 timmars träning i veckan i tio år. Det faller på sin egen orimlighet och motargumenten är många.

Faran med onyanserade forskare som Anders Ericsson är att deras ord blir lag. Och faran är att extrema ledare och lika extrema föräldrar gör det till sina sanningar.

Ericsson pratar om ”deliberate practise”, planlagd, målmedveten träning, fritt översatt. Den träningen bygger på att träna på det du inte redan klarar, ett högt antal repetitioner, kontinuerlig feedback, processen ska vara målbilden, inte slutresultatet och koncentration och fokus. Svårt att argumentera emot det, men sanningen är ju den att alla som tränar 10 000 timmar inte vinner och pressad på sina siffror erkänner Ericsson att 10 000 timmar är ett snitt. En del blir bra efter 3 000 timmar. Andra kan träna 20 000 timmar och aldrig nå toppen därför att talangen saknas.

Sarah Sjöström satte världsrekord på 100 meter fjäril i juli 2009 som 15-åring. Hon kan omöjligt ha hunnit med sina 10 000 timmar fjärilsim.

2006 slog den amerikanske basketspelaren Donald Thomas vad med en kompis att han kunde hoppa två meter i höjdhopp. Thomas var då 21 år, 15 år äldre än när Stefan Holm började träna friidrott. Dagen efter klarade Thomas två meter med marginal. Ett år senare blev Thomas världsmästare därför att hans kropp var byggd för höjdhopp.

I en studie från 2011 identifierade man 21 idrottsgener. Om man hade fler än 19 av dem var det möjligt att förbättra syreupptagningsförmågan tre gånger snabbare än den som hade tio idrottsgener.

Själv tror jag det inte bara handlar om gener och talang utan också konkurrenssituationen, förutsättningar, arv, miljö, inställning, attityd, karaktär och att ha en inre drivkraft. Om svensk idrott fastnar i normer som att 10 000 timmar krävs för att nå toppen, ja, då är vi illa ute. Då landar vi i en kinesisk gymnastikfabrik och det är en utveckling svensk idrott ska passa sig för.

I Riksidrottsförbundets rapport ”Att finna och utveckla talang – en studie om specialidrottsförbundens talangverksamhet” har Svenska Gymnastikförbundet varit tydligast med vad som krävs för att få talangen att ta det sista steget.

Från tio års ålder är det svårt att kombinera med annan idrott eftersom du måste träna 10–15 timmar i veckan. Om man börjar när man är sju år hinner man bli en juniorgymnast när man är 13 år och seniorgymnast när man är 16 år. Det tar tio år. Under tonåren handlar det om minst 20 timmars träning i veckan.

Det innebär alltså, enligt Svenska Gymnastikförbundets sätt att se det, att tioåringen som kommer till gymnastikföreningen är förbrukad om det finns drömmar och ambitioner att nå den absoluta toppen.

Gymnastikförbundet inser förstås att åsikten är utmanande i tider där svensk idrott just nu diskuterar varför ungdomar slutar idrotta och hänvisar till Sveriges olympiska kommitté som krävt att just en sådan modell ska plockas fram.

Jag delar inte Svenska Gymnastikförbundets och SOK:s ståndpunkt, men kan ändå tycka att det är något uppfriskande att våga stå för sin åsikt. Ishockey pratar exempelvis om vikten av allsidighet och att man gärna ser att utövarna håller på med så mycket som möjligt. Föga trovärdigt, men politiskt korrekt.

Rapporten må ha fem år på nacken, men jag tror inte att så särskilt mycket har förändrats och sammantaget visas det upp en mycket splittrad bild där vissa specialförbund överträffar varandra i ordklyverier för att framstå som rumsrena i talangdiskussionerna.