Så spionerade Orion påSovjet under Kalla kriget
När Lars Haller blev fartygschef på HMS Orion 1988 så var den sovjetiska Östersjömarinen stor och mäktig. Den största basen hade man i Baltijsk. Orion lade sig ofta utanför det området för att spionera på ryssen.
– Där var väldigt mycket verksamhet. Det var fartyg, flyg och marininfanteri så det kunde ge mycket, säger Haller.
Även på Hallers tid var FRA:s verksamhet på fartyget något som besättningen inte hade med att göra.
– Vi visste att de hade ett speciellt jobb och vi inte skulle pumpa dem på information om det.
Men för honom själv fanns inga låsta dörrar.
– Det var inget utrymme som var stängt för mig, men apparaturen förstod jag ju mig inte på. Det var inte heller något som jag frågade om.
Orion samlade in radar- och radiosignaler, som sedan analyserades. Man avlyssnade kommunikation, både mellan fartyg och mellan staber på land.
– Den allra mesta av radiotrafiken var krypterad, men det kunde man ju knäcka, säger Haller.
Man kartlade också signalmönster. Om mycket kommunikation gick mot en och samma plats så fanns där ju förmodligen någon form av stab.
– Och tillsammans med annan information kunde man få fram vad det var, säger Haller.
Radarbilder och fartyg fotograferades.
– Det gick ju att måla om fartyg, men det fanns alltid några bucklor eller liknande som gjorde att fototolkare kunde se vad det var för individ.
Ibland höll Sovjet enorma landstigningsövningar med upp emot 50 fartyg.
– Då kunde man lista ut taktik och teknik och kanske också var de hade tänkt sig att det här egentligen skulle ske.
Vad informationen sedan ledde till vet inte Lars Haller.
– Den hamnade i FRA centralt på Lovön i Stockholm. Eller till Marina underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must). Men hur man använde informationen vet jag inte.
Han slutade som fartygschef 1993. I dag har han ingen insyn alls i verksamheten och definitivt inte i något utbyte med USA.
– Vi hade inga amerikanare ombord i alla fall, säger Haller.
