”Mollie kommer bara ha en förälder”

Blekinge Artikeln publicerades

Den här historien börjar inte i den vackra släktgården vid Ryssbergets fot, där Leonora Vilhelmsson bor med sin dotter Mollie och där bördig jordbruksmark och stenmurar inramar en bygd som fascinerat människor i alla tider.
Den börjar en sommardag för nio år sedan när Leonora Vilhelmsson träffades av blixten.
Och förstod att det var dags sluta förneka sig själv.

– Då hade jag varit ihop med en del killar, men det fanns aldrig någon kärlek. Jag förstod aldrig vad det var alla pratade om. Så träffade jag henne och plötsligt var det solklart att vi skulle leva tillsammans resten av våra liv.
Men att komma ut i lilla Jockarp var inte det lättaste. Leonora förstod att i varje möte med en ny människa framöver måste hon stå upp för den hon är.
Om och om igen.
– Det är ju inte så att flatorna duggar tätt här precis. Men det är egentligen en ganska fantastisk resa man får göra med alla möten med andra människor. Vi åkte en del buss­resor, min exfru och jag. Där var det många gamla. Och visst tisslades och tasslades det mellan sätena. Men bara vi berättade hur det var ställt tyckte alla att det var helt ok.


Svårare var då var att berätta för sina närmaste.
– Jag var så fruktansvärt rädd att någon skulle bli sårad. Men samtidigt var jag beredd att offra allt; mitt hem, min hembygd och min familj. Jag skulle kunna bo i en koja i skogen bara jag fick vara med henne.
Och precis som hon sedan skulle göra när hon berättade att hon var gravid, tog Leonora sats, plockade fram telefonboken, bockade av namn efter namn och avfyrade sitt budskap:
– Hej, det är Leonora. Nu är det så att jag är gay.
Det visade sig att de flesta redan hade förstått.


Dock inte hennes egna föräldrar.
– Det var svårt för dem i början. Det tog lång tid innan de accepterade att jag inte var ”normal”. Nu är de stolta över mig och älskar Mollie över allt annat. De känns så fint att de finns här för oss.
Och kanske är det så att många föräldrar som får veta att deras barn är homosexuella måste gå igenom en slags sorge­process då de tror att deras barn ska fara illa och aldrig kommer att få uppleva glädjen att själva bli föräldrar.
För Leonora själv var det där med barn inget hon tog för givet.
– Jag trodde ju att det skulle vara något som jag skulle vara tvungen att välja bort.
Men när hon läste om andra par började det gå upp för henne att det fanns en möjlighet.


Sedan började en lång resa.
Leonora och hennes dåvarande flickvän bestämde att det var Leonora som skulle bära deras första barn eftersom hon är äldst.
De bestämde också att inseminationen skulle ske på en klinik i Danmark och inte inom den svenska sjukvården. Av flera olika skäl.
– Det kändes så kravfyllt att göra det på ett svenskt sjukhus där man inte får göra så många försök man vill. För dem är det en vanlig dag på jobbet. Gör man det privat får man visserligen betala, men man kan ta det i den takt som passar. Vi var helt enkelt rädda att inte bli mottagna på ett bra sätt.
Och så var det där med syskon. Leonora och hennes partner ville att deras barn så småningom skulle få ett halvsyskon. Den möjligheten erbjuds inte i svensk sjukvård.


I Köpenhamn kunde de boka samma spermadonator.
De valde en okänd.
– Vi pratade mycket om det och kom fram till att enda anledningen att veta vem donatorn är, skulle vara om det hände något och man skulle behöva en donator. Men å andra sidan, om han gett 30, 40 kvinnor chansen att få ett barn, hur intresserad är han då av att ge bort en njure?
– Dessutom räcker det med två föräldrar, säger Leonora och tillägger att enda önskemålet de kryssade i var att få en pappa som inte var alltför ljushylt, eftersom de gillar att vara ute i solen.
– Vi hade kalkylerat med alla scenarier – utom det som sedan hände.
Att bli gravid visade sig dock inte vara så lätt. Det skulle ta sex försök à 4 400 danska kronor och en tillvaro där de kastades mellan hopp och förtvivlan.
– Till slut kändes det nästan som om vi inte skulle ha något barn, säger Leonora som minns hur hon uppgiven kissade på den där stickan efter en dag på Mörrums bruk och först inte insåg vad det blå strecket betydde.
– Det var den lyckligaste stunden i mitt liv.


Under graviditeten pratade de mycket om medmammans utsatthet.
– Jag ville egentligen inte gifta mig. Jag älskade henne och vi var förlovade, men vi ville att hon skulle bli juridisk vårdnadshavare.
Det är nämligen så att giftermålet gav Mollies andra mamma rätt att adoptera sitt barn – men inte förrän hon var född och hade ett personnummer.
Hade Mollie däremot blivit till inom den svenska sjukvården, hade det räckt med en underskrift vid första inseminationstillfället för att båda föräldrarna automatiskt skulle ha varit vårdnadshavare vid födseln.
Och det är här den svenska lagstiftningen om samkönade äktenskap inte har hängt med.
För på samma gång som homosexuella par har samma rättigheter som heterosexuella att gifta sig och sätta barn till världen, saknas vissa skyldigheter som heterosexuella par har gentemot sina partners och sina barn.
– När man läser Barnkonventionen om barns rättigheter till båda föräldrarna inser man att det bara är fina ord som inte gäller alla barn i Sverige.


Det som hände Leonora var nämligen det hon aldrig trott skulle hända; hennes fru lämnade henne åtta veckor innan den förlossning de båda pratat och fantiserat om i alla dessa månader.
Avtrubbad av sorg födde Leonora deras gemensamma dotter med en god vän som stöd.
– Det är hemskt att säga det, men jag var som en maskin, inställd på att göra ett jobb.
När känslorna av förlusten kom i kapp hade det gått två månader. Det var då hon insåg att hon ensam skulle ta hand om ett barn –  sju dagar i veckan, 365 dagar om året.
Men trots att hon inte hade valt att bli ensamförälder är Leonora i dag omåttligt glad att hon inte hamnade i en annan sits.


Då skulle hon för alltid gått miste om den lilla tjejen som sitter där så snällt i soffan och leker med sin lera och som en stund senare visar oss hur fint hon kan balansera på muren – om än med ett hårt grepp om mammas hand.
– Tänk om det var hon som var gravid och dumpade mig. Då hade jag inte haft någon rätt till Mollie alls. Ibland när jag tänker på hur jobbigt det är att vara ensam, tänker jag på hur efterlängtad och älskad Mollie är. Då är det lätt att fortsätta.
Men samtidigt som det är en stor glädje att följa ett barn, ligger det en sorg i att vara ensam och inte ha någon att dela henne med.
– När Mollie tog sina första steg, då var det bara jag där. Det var ju något som vi drömde om att få uppleva tillsammans, säger Leonora och skrattar till.
Det finns ju en liten ironisk detalj, där den svenska lagstiftningen minsann hängt med.


När hon och hustrun skildes tilldömdes de att dela på de åtta spermiedoserna som numera förvaras i Köpenhamn.
– Det känns helt absurt att jag skulle kunna möta henne och Mollies halvsyskon.
En annan sak som plågar Leonora är om något skulle hända henne. Då finns ingen annan vårdnads­havare som kan ta hand om dottern.
– Jag har gjort en viljeyttring att min bror ska ta hand om Mollie om det händer mig något. Men man kan ju inte garantera att det blir så. Man kan inte testamentera ett barn på det viset.
Under förra årets Pridefestival fick Leonora möjlighet att prata med Beatrice Ask. Och justitie­ministern erkände utan omsvep att lagstiftningen inte var bra, men tillade att det var svårt att veta var man skulle sätta gränsen. ”För tänk om det kom två flator och två bögar och ville vara föräldrar till ett barn”.
– Men det handlar ju inte om det. Här var det två föräldrar som älskade varandra och som gjorde ett barn tillsammans, säger Leonora, som bara kan konstatera att Beatrice Ask får en ny chans.
Hon, som väckt debatt i frågan, är nämligen inbjuden till samtal på regerings­kansliet den femte juni.


Och hon tänker ta chansen.
Leonora Vilhelmsson är nämligen inte rädd längre.
I hennes värld har det värsta redan hänt.
Och hon lärt sig av livet att man kan förändra det man vill – bara man är villig att emellanåt backa några steg innan man tar sats igen.
Leonora Vilhelmsson har lärt sig att det finns saker som är värda att kämpa för. Som till exempel att få vardagen att gå ihop när man är ensamstående förälder med skiftjobb.
Hon skickade sonika ett mejl till barn- och utbildningsnämndens ordförande, Markus Alexandersson, och meddelade att de två behövde ta en promenad.
Den promenaden resulterade i ett nattis i Falkvik, som underlättar hennes och många andra familjers liv.
– Jag blir så jäkla stolt när jag tänker på hur bra det blev med Skalbaggen, hur fantastisk personalen är och vilken nytta de gör för många familjer.
– Förut var jag mycket räddare. Då skulle jag ha tänkt ”kan man verkligen resa med barn?”. Nu tänker jag ”Äsch, jag testar”.


Mollie och hennes mamma har redan varit över hela jordklotet.
Nästa stora äventyr blir den bok som kommer ut lagom till Pride.
Och Leonora Vilhelmsson hoppas att den kommer få ett vettigt mottagande och en bra debatt.
– Jag har ingen egen vinning av att den här lagen ändras. Mollie kommer alltid att bara ha en förälder. Men om något är fel i samhället och jag kan rätta till det, då vill jag gärna ta chansen.