Blekinge

Kulle ger rött kort för idrottshetsen

I sitt arbete möter Per-Arne Kulle unga som skadats i sin idrott. Han har själv fått betala ett högt pris för den idrott han älskar så mycket. Nu vill han se en nollvision för onödiga idrottsskador orsakade av okunskap och slarv.
Och ger rött kort åt fult spel och vuxna som hetsar unga idrottare.

Blekinge
Jobbar på rehab. Per-Arne Kulle möter i sitt arbete som rehabinstruktör på Blekingesjukhuset ungdomar med skador som kanske inte var så tuffa från början, men som successivt blivit värre på grund av att man fortsatt att träna trots smärta.
Foto:

Det var just en sådan onödig idrottsskada som ledde till att Per-Arne Kulles dröm om att spela handboll för svenska landslaget slocknade för 16 år sedan.
Den kvalmatchen stod allt på spel och stämningen på plan var laddad.
–När det small var det med otrolig kraft.
Men Per-Arne hyser i dag inget agg mot spelaren som satte en armbåge i halsen så hårt att matstrupen spräcktes.
Och han är noga med att det inte var själva slaget som orsakade katastrofen utan läkarens missbedömning.
–Det var en riktigt ful tackling. Men det var en olyckshändelse i stridens hetta. Den spelaren gjorde bara som tränaren sa. Han uppmanade sina spelare att ta bort mig till varje pris. Där var det faktiskt tränaren som borde ha tänkt sig för.
Två minuter på bänken mot ett liv i rullstol.
–Det kan inte ha varit värt det, säger Per-Arne Kulle.
Som han ser det har tränarna ett stort ansvar att plocka ner unga spelare och få dem att inse att alla spel bygger på en spelidé och att idrott är så mycket annat än fula tacklingar och hårda tag.
–Det är alldeles för hetsigt. Unga idrottare måste få lära sig att det finns en vinst i att förlora ibland också.
Här tycker Per-Arne Kulle att föreningarna måste bli bättre på att hantera föräldrarna och göra dem delaktiga, inte minst för att vuxna som själva tränar ofta har specialkunskap. Dessutom känner de sina barn. Som det är i dag finns inte den dialogen och många låter sig i stället ryckas med i det fula spelet.
–Många föräldrar sitter tyvärr på läktaren och hetsar upp stämningen ännu mer.
Om man ser till den snabba, explosiva handbollen har man på senare tid stramat upp reglerna. Till exempel är det mot regelboken att knuffas med raka armar.
–Men de där reglerna ska ju efterlevas också. Och det händer väldigt mycket som domaren inte hinner se.
Han tror därför att föreningar måste bli tydligare med vilka regler som gäller och köra stenhårt efter dem – även när de små barnen idrottar.
–De måste få lära sig från början. Sedan kan man visst spela både hårt och tufft. Det är inte alls samma sak som att spela fult.
Eftersom han själv har en idrottsskada pratar Per-Arne ofta med andra i samma situation.
Han tror definitivt att den typen av ­ svåra skador har ökat, speciellt inom ishockeyn där han har flera exempel på unga idrottare som brutit nacken efter att ha tacklats in i sargen.
–Den värsta sortens tacklingar är snett bakifrån. När man är avslappnad, kanske inte ens har pucken och inte förväntar sig en hård tryckare.
Han tycker att det borde vara självklart med sjukvårdsutbildad personal även på barn- och ungdomsmatcher, kanske som det samarbete som redan finns högre upp i åldrarna med Röda korset.
–När idrottarna är äldre vet de ofta själva vad det handlar om. Men de yngre känner inte sina kroppar och kan inte skilja på ont som går över och en skada som faktiskt kan ge men för livet. Tränarna högre upp är också utbildade på ett helt annat sätt än de är inom ungdomsidrotten. Där handlar det ofta om föräldrar som ställer upp ideellt och då kan man faktiskt inte begära så mycket.
Att idrott gör ont och att det blir vissa skador, till exempel vridskador, är enligt Per-Arne Kulle ofrånkomligt.
Men när skadorna uppstår är det viktigt att de hanteras rätt.
I sitt arbete som rehabinstruktör på Blekingesjukhuset möter han ungdomar med skador som kanske inte var så tuffa från början, men som successivt blivit värre på grund av att man fortsatt att tränat trots smärta eller självmedicinerat med smärtdämpande salvor och skydd.
Och skadorna har, enligt hans uppfattning, definitivt ökat hos unga som i dag har betydligt sämre fysisk status än då barn hade tid att spontanidrotta.
Allra helst skulle Per-Arne Kulle se att växande kroppar fick träna så många sporter som möjligt och inte tvingas in i små fack redan vid 10–12-årsåldern, ibland till och med tidigare.
Han efterlyser fler klubbar för allidrott och tränare som tillåter ungdomar att kliva in på andra idrotters arenor i stället för att svartsjukt bevaka sina egna revir.
Att en hel generation barn inte tillåts utvecklas muskelmässigt och motoriskt ser Per-Arne Kulle som ”fullständigt förödande för svensk idrott”.
–Det finns inget att vinna på ett sådant synsätt. Vi måste tänka om innan det är för sent.
Två minuter på bänken mot ett liv i rullstol. Det kan inte ha varit värt det.