Johanna Rundgren: Det är inte hugget i sten hos oss heller

Blekinge ,

Blekinge 7 januari. Det kommer en röd nyhetsflash från nyhetsbyrån TT. Maskerade män har öppnat eld mot en tidningsredaktion i Paris. Många döda.

Artikeln publicerades 18 april 2015.

Det är svårt att ta in. Det blir en skev dag. Vardag här, ond bråd död där. I Paris. Det fortsätter nästa dag och nästa igen. Fler människor dör när en av attentatsmännen tar gisslan i en judisk butik.

Några veckor senare reser jag till södra Frankrike. Det är inte Paris. Men också i Provence finns säkerhetskontroller på publika platser. Militärer med automatvapen är utplacerade mer eller mindre synligt. Det går inte att missa att det är ett land med höjd beredskap.

Fransk tv och tidningar är fyllda med inslag och artiklar om Charlie Hebdo, om fransmän med judisk tro som inte längre vill bo kvar i Frankrike, om unga muslimer som vuxit upp i förorter i Frankrike och gett sig i väg för att kriga, om de tre attentatsmännen, vilka de var och vad som måste förändras.

Här och var i butiksfönster och på byggnader sitter ”Je suis Charlie”-skyltar. Satirtidningar och satirteckningar har en helt annan roll och historia i Frankrike än vi är vana vid i Sverige. Ledande politiker syns så ofta i karikerad form att de förväntas kännas igen utan närmare presentation.

I tidningskioskerna finns nyupptryckta, extrastora upplagor av Charlie Hebdo. Det är numret som gavs ut efter attacken med orden ”Allt är förlåtet” på förstasidan. En mindre teckning på baksidan upplyser om att tidningen kan betraktas som farlig.

Redaktionen på Charlie Hebdo kunde inte träffas utan vakter och hård bevakning. En redaktionsmedlem som var på en begravning när attentatsmännen slog till, skriver att hans redaktör skulle ha uppskattat ironin i det.

Jag är journalist. Jag vet att det är ett jobb och yrke som innebär risker. Kanske inte så mycket i Sverige, som i andra delar av världen.

Medan nyhetsrapporterna rullar på från Frankrike, jobbar jag och mina kollegor på med artiklar och intervjuer. Handlingar ska läsas och frågor ställas.

Innan jag började jobba som reporter trodde jag att det skulle vara mycket svårare att få svar på frågor och få tag i dem som ska svara på dem, än vad det är.

Visst, det händer att folk snäser, vägrar svara eller ifrågasätter varför tidningen ska lägga sig i.

Men pressfriheten och yttrandefriheten har en lång tradition hos oss. Sådant som vi kan ta för givet i dag har för andra inte alltid varit det. Det är inte självklart i större delen av världen. Och det är inte hugget i sten hos oss heller.

Franske filosofen Voltaire brukar tillskrivas citatet "Jag ogillar din åsikt, men är beredd att gå i döden för din rättighet att uttrycka den". Nu skrev han aldrig just det. Däremot gav han rådet att vi ska ”odla vår trädgård”. Vältaliga och stora ord kan låta bra, men det som betyder något är det vi gör varje dag. Att vi lär oss av det vi möter gott som ont, drar nytta av alla erfarenheter och ser det som en ständigt pågående uppgift.

Lokaljournalistik är ett slags hantverk. Oftast rätt oglamoröst. Men viktigt. Varje dag.