Blekinge

Idrottskompisar blir ofta vänner för livet

Blekinge

De här fotbollstjejerna (ja, ni kan kalla dem och mig tanter om ni vill) gjorde mig glad.
Och de fick mig att gå hem och rota i mina gamla gömmor.
Där finns de gamla prisrosetterna, som mina barn inte vill se men som jag tvingar dem att titta på ibland, gulnade bilder på älsklingshästarna, kvittot på att det första ridlägret i Bastasjö är ­betalt med 250 kronor.
Och mitt i alltihopa finns mina första trevande steg på det område som många år senare skulle leda till mitt yrke – det första numret av Stallbladet, där jag som 13-åring avslöjade den omsvärmade och omåttligt populäre ridlärarens hemliga laster.
Vad som inte finns i lådorna, men som finns högst påtagligt i verkliga livet är de vänner jag fick på ridskolan i Lyckeby under ungefär samma tidsperiod som fotbollstjejerna i Nättraby var som mest aktiva.
Liksom dem delar jag hela min ­ungdomstid med några tjejer som jag träffade inom en idrottsförening. Och jag skulle nästan vilja påstå att dessa, numera ganska mogna kvinnorna, är några av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv.
Det var ju i samspel med dem jag ­formades till den jag är i dag.
Under många år visste vi allt om ­varandras hjärtesorger, skolproblem och taskiga föräldrar. Och vi var alla med när första vinflaskan korkades upp.
Vi brukar träffas med ojämna mellanrum, men precis som i reportaget ­intill är det som om vi bara satt en ­tillfällig punkt i de stundtals vildsinta diskussionerna.
Därför blev jag så fruktansvärt ledsen när jag läste DN:s artiklar under ­helgen, som började med att en före detta landslagsgymnast gav sin version om den elitträning hon utsattes för som barn och tonåring.
Det var en mycket sorglig berättelse om en sektliknande verksamhet med viktkontroll, psykisk misshandel och osund personkult.
Men den stora frågan som genom­syrar alla artiklarna är ändå:
Var fanns de vuxna som kunde ha stoppat denna barnmisshandel?
Nu kan jag verkligen inte jämföra min egen ambitionsnivå att tävla klubbhoppning med en elitsatsning på landslagsnivå, men jag tycker ändå att jag utifrån mitt perspektiv kan hålla med när den forna gymnasten säger att hon blev bestulen på hela sin ungdom.
Och visst fanns tendenserna inom ridsporten också. Där fanns föräldrar som gastade på läktaren och tvingade sina barn att träna alldeles för mycket.
Jag minns speciellt en pappa som slet ner sin dotter från hästryggen och ­spöade upp hennes ponny när han ­vägrat ut sig.
Den flickan blev förvisso jätteduktig de år hon höll på med hästhoppning.
Men mig veterligt nådde hon aldrig någon stjärnstatus på några större arenor.
Och jag kan inte låta bli att undra om hon hade mått bättre i dag med några riktigt goda barndomsvänner och en uppsjö rövarhistorier i bagaget.