Han bytte Karlskrona mot Costa Rica

Det är varmt som vanligt, men ovanligt torrt för att vara regnperiod i Costa Rica. Nybörjarsurfarna är uppe tidigt och paddlar runt i småvågorna. De mer rutinerade väntar på tidvattnet och större motstånd.

Det är förmiddag och den lilla dåsiga byn Montezuma, vid Atlantkusten börjar vakna till liv. Gatuhundarna gäspar och hälsar nyfiket på turisterna som strosar runt mellan surfshopar och restauranger. Här och i grannbyn Santa Teresa, som ligger på andra sidan udden av Nicoyahalvön, är det ett lugnare tempo än i de populära turistorterna Jacó och Dominical.

Som alla andra besökare här kom jag hit med en långfärdsbuss från San José, och det var på den som jag träffade Martin Petersson som lämnade Sverige för att pröva lyckan i ett varmare klimat.

– Jag hatar att vara inne, det är det värsta jag vet. Från september till maj är det ju bara regn, rusk och snålblåst i Karlskrona, och jag vill vara ute. Jag brukar kalla mig klimatflykting, säger han när vi hörs igen för en intervju.

Det var efter en tre månader lång semesterresa i Costa Rica som Martin bestämde sig för att flytta hit.

– Jag blev förälskad i landet och slogs av tanken att man kunde göra något annorlunda. Först velade jag, men sedan tänkte jag gör jag det inte kommer jag att ångra mig, och gör jag det kan jag alltid flytta hem igen.

Från att han kom hem från Costa Ricaresan tog det åtta månader innan flytten förverkligades i september 2011.

– Jag var tvungen att avsluta mitt fotbollskontrakt i Lyckeby Goif, säga upp mig från jobbet som elevassistent på ett gymnasium, samt sälja min lägenhet. Jag sålde allt, utom min båt, men den har jag också sålt nu.

I Costa Rica väntade kompisen och blivande kompanjonen Pablo på att Martin skulle komma tillbaka så att de kunde starta ett kajak– och fiskeföretag tillsammans.

– Jag träffade Pablo när jag var här på semester och han fiskar också. Vi köpte ett par tvåmanskajaker och började fiska på skoj och det var många som ville följa med ut.

På den vägen är det, de köpte in fler kajaker och utrustning och började ta med turister ut på fiskeoch paddelturer.

En vanlig arbetsdag går de upp klockan 4.30 för att träffa sina kunder i kajakshopen. Vid 5.30–tiden åker de bort till stranden Mal Pais och ger sig ut.

– Vi brukar börja med trollingfiske, alltså att dra drag efter kajaken, och att titta efter tecken på sardinstim. Ett säkert tecken är fåglar som dyker mot vattenytan.

Fisket och djurlivet är helt annorlunda mot det som Martin växte upp med vid Östersjön.

– Här använder vi poppers som är 20 centimeter långa och väger 200 gram, det är helt annorlunda fisk här än i Östersjön, mycket mer extrema rovfiskar.

Martin och Palblo har själva byggt och och spridit myten om Mal Pais monster, en jättefisk som ingen ännu lyckats få upp. Martin hade den själv på kroken en gång.

– Jag hade en 50–kiloslina på spöt och vi knöt ihop kajakerna för att hålla emot, men den drog ändå ut oss två kilometer innan linan brast. Men det är det som är sporten, att man inte kan ta hur stora fiskar som helst i en kajak.

Det är sådana saker som gör livet och paddlingen i Costa Rica helt unik.

– Varje vecka ser jag något eller är med om något som man inte varit med om tidigare. För någon vecka sedan när jag och en tjejkompis var ute och paddlade såg vi 50 rockor som simmade runt i cirklar. Vi paddlade in i mitten, och de brydde sig inte. Det var helt fantastiskt.

Vid längre turer ute på öppna havet har det hänt att Martin och Pablo träffat på några av havets riktiga bjässar.

– En gång när vi var ute vid ett rev som ligger en timme ut fick vi sällskap av två knölvalskalvar som lekte intill kajakerna i tio minuter. De var så nära att man kunde se dem i ögonen. Då dök morsan upp mellan kajakerna, hon var nog upp emot 16 meter lång och vägde mellan 40 och 50 ton. Det var ett riktigt monster, en mäktig varelse. Vi fick en jädra adrenalinkick, berättar Martin.

Delfiner och olika slags sköldpaddor är andra nyfikna simmare som paddlarna ofta träffar på. När de ger sig upp på floderna som mynnar ut vid Mal Pais möter de ännu fler djur. Apor, sengångare, färggranna tucaner och aror finns överallt, men chansen att även se mer skygga djur ökar när man förflyttar sig med kajak.

– Det är det absolut bästa sättet att se djungeln. Vi har sett boaormar som parar sig, jättestora leguaner och fiskgjusar som jagar. Det finns också krokodiler i floderna, och det kan finnas tjurhaj, så på våra flodturer får man inte bada, säger Martin.

Till nästa år funderar Martin och Pablo på att komplettera verksamheten med surfkajaker, som allt fler blivit intresserade av. Han har också engagerat sig i ett projekt för att skydda en sträcka av havskusten, utanför naturreservatet Cabo Blanco. Det reservatet var det första skyddade naturområdet i Costa Rica, och grundades faktiskt av ett svensk–dansk par för 50 år sedan.

– Det lade grunden till Costa Ricas framgångsrika ekoturism, men som överallt på jorden beter vi människor oss som om vi ägde rätten till allt liv. Vi håller på att förstöra, inte själva reservatet, men områden runtomkring, vilket kommer att påverka både reservatet och turismen. Därför jobbar vi för att få till en hållbar fiskezon cirka 20 kilometer åt båda håll utmed kusten och en kilometer ut i Stilla havet. Som det ser ut nu kommer kustfisket vara helt förstört inom tio år, om Costa Ricas regering fortsätter att tillåta nät– och kompressorfiske nära kusten, berättar Martin.

Hans mål är att ge reservatet ett andrum på 50 år, och just nu söker han ekonomiskt stöd för projektet.

– Vi har hittat en tysk organisation, Giz, som sponsrar oss med bojar för att märka ut området, och vi har fiskare som kommer att lägga ut bojarna.

Projektet startades av lokala kustfiskare, som själva sett hur djur– och naturlivet utarmats.

– Nästa steg blir att sätta press på Costa Ricas ansvariga, så att vi kan driva igenom projektet, säger Martin.

Att flytta tillbaka till Sverige får alltså vänta några år, Martin föredrar fortfarande surfkulturen och den avslappnade livsstilen Costa Rica erbjuder framför Karlkronas skärgård. Även om den är Sveriges vackraste enligt Martin.

– Men man lever ett helt annorlunda liv här. Jag har ingen tv eller internet hemma, man umgås mer med vänner och är social. Man uppskattar enklare saker, som en god middag av fisk som man fångat själv. Det är en lägre materiell standard här, men det känns som om folk är lyckligare här än i Sverige, de ser nöjet i det lilla och fattig som rik ses på stranden för att ta en öl.

– Dessutom har jag svårt för det strukturerade livet, jag vill aldrig ha ett sju till fyra–jobb igen. Det finns ingen tid att surfa då.

Jennie Lorentsson