De drabbades av det ofattbara

Blekinge Artikeln publicerades

Jämjöparet Marcus och Cecilia Gadd tvingades begrava sin dödfödda flicka Engla.
Ett drygt år senare förlorade de dottern Wilma efter en svår kamp mot en ovanlig lungsjukdom.
Mitt i en överväldigande sorg skänker de julklappar till sjuka barn.
– Det ger energi att göra andra glada.

Den värsta mardrömmen för en förälder är att förlora ett barn. Marcus Gadd, 38, och Cecilia Gadd, 34, från Jämjö har tvingats genomlida mardrömmen två gånger på ett och ett halvt år.
De har begravt sina två små flickor Engla och Wilma. Tankarna på sina döda barn jagar dem på nätterna.
Dagarna får de stoppa tankarna åt sidan för att vara så närvarande, bekräftande, stöttande och kärleksfulla föräldrar som det bara går mitt i sorgen åt sina högst levande barn Alva och Ida.
– Det går inte att säga när sorgen ska ta slut. Vi är trasiga inombords. Folk frågar hur vi orkar. Det går inte att svara den frågan. Jag är ingen superkvinna, men man tickar vidare, säger Cecilia.
Förra våren väntade de sitt tredje barn. De två andra förlossningarna hade varit okomplicerade. Marcus och Cecilia levde i en vackert skyddad värld.
På ultraljudet såg de sitt lilla barn suga på tummen inne magen. Födelsevikten beräknades till 3 800 gram. Fyra dagar senare skulle förlossningen sättas i gång.
På torsdagskvällen packade de. Gjorde sig klara för att åka in till förlossningen nästa dag. Tjejerna var uppspelta över att bli storasystrar. Plötsligt undrade Marcus om Cecilia känt några fosterrörelser i magen.
Cecilia satte sig ned i en fåtölj och la händerna på magen. Hon tryckte med fingrarna och föste barnet åt sidan. Men den oömma behandlingen möttes inte av några små barnsparkar tillbaka.
– Det fanns inget motstånd i fingrarna. När vi kom in på sjukhuset var det knäpptyst i salen när de undersökte mig med ultraljud. Jag såg barnets hjärta, men det slog inte. Då försvann världen, säger Cecilia.
Den 21 mars blev både Englas dödsdag och födelsedag. Det blev förlossningen från helvetet, fylld med ångest blandad med en liten förhoppning om att barnet faktiskt var vid liv.
Engla vägde 4 700 gram, kom snett och fastnade. I tjugo minuter stod hon fast med huvudet ute.
– Cecilia skrek ut sin ångest. Det var fruktansvärt att höra hennes smärta, säger Marcus.
Engla såg ut som vilken nyfödd bebis som helst när hon kom ut. Hon var rund, mysig och varm.
Men de visste att tiden med dottern var lånad. De kramade, pussade och sjöng vaggvisor för sin döda dotter.
– Vi fick ha henne hos oss en dag, men det var som ett enda långt överlämnande, säger Marcus och Cecilia fortsätter:
– Döda barn behöver kyla för att bevaras. Hon blev snabbt förändrad i hyn. Mitt bland alla känslor kunde jag med friska ögon se att hon blev blåaktig och vi var tvungen att lämna henne.
Det fanns ingen förklaring till Englas död. Även om hon dog inne i Cecilias mage kallades det för plötslig spädbarnsdöd. De begravde sin lilla dotter. Känslan att inte kunna göra mer än bevara minnet infann sig.
Sommaren efter Engla levde de som en familj. Roade sig mitt i sorgen. Gick på konserter och tivoli med Alva och Ida. Campade och kopplade av. Försökte njuta av livet.
Ett halvår efter Englas död blev Cecilia gravid. Hon kände sig konstig och tog ett gravtest som visade positivt.
Den första känslan var tomhet. Hon kokte en kopp kaffe och lutade sig mot diskbänken. Där blev hon stående.
– Jag kände skuldkänslor. Kände att det var ett övertramp mot Engla. Att vi inte sörjt henne färdigt, säger Cecilia.
Marcus kom upp, tog en kopp kaffe och ställde sig bredvid. De tittade på varandra.
– Jag tänkte att det måste finnas någon mening och att det var precis det som vi behövde. Vi hade varit med om det värsta, så det kunde inte bli värre, säger han.
Glädjetårarna kom när de såg barnets hjärtljud på ultraljudet. Men nervositeten dök upp, ju närmare datumet för förlossningen kom. Barnet skulle födas med planerat kejsarsnitt.
Cecilia som har diabetes låg inlagd sista veckan. Hon kände en trygghet över att vara bevakad dygnet runt. Men när dagen D kom var hon nervös och skakade i kroppen. Men rädslan och oron la sig när Wilma hälsade till världen med höga skrik.
– Det var så befriande att höra henne skrika. Tårarna bara rann. Det var som en paketöppning på julafton, säger Cecilia.
Wilma fick som planerat ligga på neonatal och fick hjälp att andas. Andningshjälpen skulle hon bara ha ett halvt dygn. Men det blev två veckor. Wilmas lungor var inte utvecklade, utan såg ut som hos ett för tidigt fött barn.
Hon fick syrgas, men blev inte bättre. En läkare i Lund som var specialist på andningshjälp för små barn kontaktades. Wilma skickades med ambulans till Lund för en utredning.
Men hon blev kvar i nästan fyra veckor. Efter en skiktröntgen kom den första stora chocken för Cecilia och Marcus.
Wilma hade en ovanlig lungsjukdom och framstående läkare vid ett lungcenter i USA kontaktades – och prover skickades över Atlanten.
– Vi fick besked om att hon hade två genetiska defekter. En hade de sett på en pojke i USA som fick en ny lunga när han var fem månader. Den andra defekten trodde de var en muterad version som Wilma utvecklat. De hade aldrig sett något liknande tidigare och visste inte om det gick att leva med sjukdomen, säger Cecilia.
Men familjen Gadd vägrade att ge upp. De började titta på hus i Lund för att kunna bo nära universitetssjukhuset.
– Vi förklarade krig mot sjukdomen. Wilma var frisk i övrigt och vi tänkte: hon ska inte dö nu. Vi ställde in oss på att få livet att fungera med ett handikappat barn, säger Marcus.
Men Wilma blev sämre. Hennes hjärta var starkt, men hon orkade inte andas längre och las i respirator igen.
Hoppet var att hon skulle börja bilda ny lungvävnad. Men Wilmas lungor var söndriga av all syrgas.
En ny skiktröntgen visade att det inte fanns någon framtid. Wilma skulle inte överleva. Ett nöddop hölls i salen.
– Det var så hemskt. Ett barn som ligger och skrattar ska inte dö. Vi var beredda att flyga över henne till USA för att få hjälp. Men läkarna sa att hon inte skulle klara en flygresa. Hennes lungor kunde närsomhelst spricka, säger Marcus.
De ville ge sin dotter en fridfull död. Den 16 oktober stängdes respiratorn av. Cecilia höll Wilma i sin famn och kände hur livet rann ur hennes dotter. Precis innan Wilma dog tittade hon upp.
– Det kändes som hon tog farväl. I ögonblicket som hon dog var hon rofylld, säger Marcus.
Wilma blev ett halvår gammal. Snart har två månader gått sedan hon dog. Marcus och Cecilia har tagit farväl och begravt ännu en dotter. Tröstat Alva och Ida som undrar varför just deras småsystrar dör.
Tårarna rinner och Cecilia torkar de våta kinderna med en näsduk. Marcus och Cecilia tycker det är jobbigt att gå ut. Upplever att människor i affären tittar på dem.
Ibland kommer skuldkänslor, skuld över att någon kanske tycker att de sörjer sina döda döttrar för lite. Men mitt i all sorg har de hittat en läkande väg.
Familjen Gadd har startat Wilmas fond i dotterns namn. Visionen är att pengarna i framtiden ska användas till att forska om ovanliga lungsjukdomar.
Men än så länge har Cecilia och Marcus använt pengar som strömmat in till att glädja sjuka barn. De har köpt julklappar och skänkt till inlagda barn i Lund och Karlskrona.
– Det är meningslöst att barn dör, men man kan göra livet meningsfullt. Mitt i all bedrövelse finns det små saker att skratta åt. Det är självläkande att göra detta. Vi har fått ett liv och vi har en skyldighet att leva det, säger Cecilia.

Fotnot: Den som vill skänka pengar till Wilmas fond kan mejla: wilmagadd@telia.com